I vardagligt tal innebär déjà vu, eller flashback, en känsla av återupplevande, att det inte är första gången som man är med om någonting.
Att bevista ett budgetfullmäktige i Skellefteå ger känslan av att uppleva någonting på nytt, några timmar av ens liv försvinner som repris. Rollerna är lika självklara som de är väl inövade. Den socialdemokratiska majoriteten berättar hur bra allting är och hur bra allt kommer att bli med en ograverad S-budget, medan de sju oppositionspartierna – Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – talar om hur mycket bättre det kunde bli, bara de fick vara med och bestämma lite mer.
Alla partier utom Sverigedemokraterna vill att Skellefteå ska växa.
Alla partier utom SD ställer sig bakom befolkningsmålet 80 000 invånare 2030.
– Det räcker med dagens 72 000, det är dem vi ska ta hand om, menade Sverigedemokratern Peter Lindkvist.
Var och en får tolka det han säger. Själv tolkar jag det så här: Bygg protektionistiska vallar så omvärlden inte stör den hemsnickrade SD-idyllen.
Budgetfullmäktiges déjà vu (eller flashback) ska naturligtvis inte SD lastas för. Den biten skötte de andra partierna med betydande förträfflighet. Det gick så långt att folkpartisten Håkan Lindh jämförde nuvarande kommunalrådet Lorents med dåvarande kommunalrådet Lorentz, det vill säga Burman med Andersson, och kom fram till att herrarna hade mycket gemensamt.
Även om tisdagens budgetdebatt med Skellefteås mått mätt blev riktigt hygglig går det inte att komma ifrån känslan av repris på repris. M talade om ekonomiskt ansvar, V om skattehöjningar, C om land kontra stad, FP och skolan och näringslivet, MP om mer kollektivtrafik och KD om valfrihet. Men de vedträn som oppositionspartierna ett efter ett kastade in i S-brasan ville inte tända.
De närmaste åren blir i mångt och mycket avgörande för Skellefteås framtid. S har historiskt sett förvaltat kommunen väl, med betoning på förvaltat. De närmaste åren ska det investeras miljarder och åter miljarder. En ny fas i en kommuns utveckling kräver ett om inte nytt så i varje fall annorlunda ledarskap. Ett ledarskap som blickar framåt, inte bakåt, som inser att grunden till välstånd och tillväxt stavas bra näringslivsklimat och naturligtvis agerar därefter.
Projektet Skellefteå 2030 ska snart sjösättas. Om det målet ska nås krävs handling bakom orden – på flera plan. Om inte finns risken att SD:s vision om 72 000 invånare 2030 blir verklighet.
Mikael Bengtsson