När Miljöpartiet firade sin 30-årsdag stod det på höjden av sin popularitet.
2011 hade man inte bara etablerat sig som självklar koalitionspartner för Socialdemokraterna. Man var också flitigt uppvaktade från borgerligt håll.
Trots att drömmen om att ta en plats i en regering förverkligats har det senaste året varit allt annat än festligt för de gröna. Väljarna svek, statsråden är ifrågasatta och en rad sakpolitiska förhandlingar har inte gått partiets väg.
Regeringsinnehav kan vara en plågsam upplevelse för partier som byggt sin existens på löften om att stå för ”något annat” än de stora etablerade partierna. Fråga bara de brittiska Liberaldemokraterna, som i många avseenden liknat Miljöpartiet och lockat samma typ av unga, urbana medelklassväljare, men som efter fem år i regeringsställning utplånades i valet i maj. En bidragande faktor var att partiet inte lyckats visa hur man påverkat regeringens politik.
Risken är att MP går samma öde till mötes, och kommer att bedömas som en förlängning av Socialdemokraterna i valet 2018. Det är den grundläggande utmaningen när Gustav Fridolin i år håller partiets tal i Almedalen.
Att Miljöpartiet, och inte minst Gustav Fridolin själv, har valt att profilera sig i skolfrågan är ur ett sådant perspektiv ett problem. Skolan uppfattas visserligen som en viktig fråga av de flesta, men alla är i princip överens om vad som behöver göras. I det läget blir det svårt för MP att ta åt sig äran för saker som lyckas, medan Fridolin på samma sätt som folkpartiledaren Jan Björklund kommer att hållas ansvarig för allt som går fel.
Miljö- och bostadsministerposterna ger betydligt bättre förutsättningar att göra unikt avtryck. Det förtroende som finns för partiet i miljöfrågorna skulle lätt kunna breddas till att omfatta ett bredare klimatomställnings- och samhällsbyggnadsperspektiv. Det är också det som ligger bakom parollen ”Nu bygger vi Sverige!” som introducerades på partiets kongress för ett par veckor sedan.
Problemet är att MP-politiker runt om i kommunerna har gjort sig kända för att vara de som är mest emot byggande. I samhällsbyggnadsfrågorna kolliderar moderniteten och konservatismen som existerar parallellt hos de gröna.
På senare tid har allt fler i Miljöpartiet kommit att se teknisk utveckling och investeringar i modern infrastruktur som en självklar del av den gröna ideologin. Samtidigt har det alltid funnits en stor grupp partiaktivister, inte minst på kommunnivå, som ser varje ingrepp i naturen som förkastligt – de som hellre räddar ett buskage än intresserar sig för hur människor skulle kunna leva klimatsmart.
Om Miljöpartiet ska överleva regeringsmedverkan måste man en gång för alla sätta ner foten på modernitetens sida. De gröna måste kort sagt bygga ett regeringsparti. Trots att ett antal skalbaggar får sätta livet till.
Svend Dahl