Växtkraft. Vi ska vara tacksamma för att Umeå är en av Europas snabbast växande städer. Foto: Johan Gunséus/TT
Umeå är en av Europas snabbast växande städer.
Målsättningen är att vara 200 000 invånare 2050. Umeå spelar därmed i en helt annan division än Skellefteå. Här drömmer som bekant politikerna om 80 000 invånare till 2030. Med Northvolts batterifabrik runt hörnet finns förutsättningarna.
Det är storebror mot lillebror i många sammanhang; Skellefteå AIK mot Björklöven, pengar till infrastruktur i Umeå eller i Skellefteå, Norrlands universitetssjukhus eller Skellefteå lasarett. Det är lätt att dras med i det allmänna missnöje som finns i den norra länsdelen när det gäller fördelningen av de gemensamma resurserna.
Umeå är och har varit en kommun i tillväxt och förändring. Det ska vi i Skellefteå vara tacksamma för. Umeå har länge varit det regionala dragloket: ” Ska norra Sverige utvecklas måste det finnas växande kommuner som erbjuder attraktivitet, service, jobb och utbildningsmöjligheter”, skriver kommunalrådet Hans Lindberg (S) i sin VK-blogg – och menar naturligtvis Umeå.
Det finns inga självklara svar, det enda man kan göra är att spekulera: Vad som hade hänt om universitet och universitetssjukhus hamnat någon annanstans, kanske så långt söderut som i Sundsvall.
Utan Umeås starka tillväxt kan man också fundera på om Botniabanan hade förverkligats, järnvägen som i sin tur gör Norrbotniabanan möjlig.
Hur hade Västerbotten sett ut utan Umeå?
Nu är situationen annorlunda än den var för bara några år sedan. En ny socialdemokratisk kommunledning har börjat växa fram i Skellefteå. En ledning som tar för sig, som ställer krav, som insett att ingenting är gratis och kan tas för givet.
Det ligger till exempel ett stort arbete bakom att få myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd till Skellefteå, ett ännu större arbete för att Northvolt ska tycka att Skellefteå är en kommun värd att satsa i och på. Kommunalrådet Lorents Burman (S) är som bekant ordförande i lobbyorganisationen Norrbotniabanegruppen.
Det senaste irritationsmomentet: Hur Region Västerbotten vill fördela pengarna i länstransportplanen för åren 2014–2025.
Redan i början av oktober kritiserade de båda centerpartisterna Håkan Andersson och Anders Rutdal förslaget i en debattartikel i Norran (4/10 2017). För några dagar sedan (14/11 2017) tog Ola Burström (S), ordförande i tekniska nämnden, och Rune Wästerby (MP), vice ordförande i samma nämnd, till orda i en annan debattartikel.
Budskapet var gemensamt: Varför så mycket till Umeå och så lite till Skellefteå. Då borde också skrivandet kunna samsas i en och samma debattartikel, eller varför inte hela nämnden som undertecknare. Som den grekiske fabeldiktaren Aisopos konstaterade långt före Kristi födelse: Enade vi stå; söndrade vi falla.
Att Umeå kommun som störst i länet får en större del av de gemensamma resurserna är någonting som man måste acceptera. Ju mer folk, desto större är behoven. Sedan går det naturligtvis alltid att diskutera nivåerna, men det har de fyra skribenterna redan gjort på ett alldeles förträffligt sätt. Så det låter jag bli att göra.
I den norra länsdelen finns det en utbredd misstro mot i princip allting som kommer från Umeå med omnejd. Genom åren har avundsamheten och rivaliteten växt sig allt starkare. Man har motarbetat varandra i stället för att samarbeta. Vem som är mest skyldig till det ska jag inte gå in på.
Men det är som Bamse säger: Den som är stor och stark måste också vara snäll. Region Västerbotten kan bana vägen genom att arbeta om länstransportplanen och fördela pengarna lite mer rättvist över länet. Västerbottens läns landsting borde också visa att man menar allvar med satsningen på Skellefteå lasarett.