Det är inte bara kyrkoval på söndag.
Nej, då inleds också hållbarhetsveckan i Norr- och Västerbotten.
Eller rättare sagt: SEE Hållbarhetsveckan där SEE står för social, ekonomisk och ekologisk hållbar utveckling. Bakom arrangemanget står Länsstyrelsen i Västerbotten, Västerbottens läns landsting, Region Västerbotten, Umeå universitet, Umeå kommun, Skellefteå kommun, Visit Umeå och Nolia AB.
Det handlar om solceller och elbilar, om återvinning och klädbytardagar, om hållbar konsumtion och fairtrade, om utställningar och modevisningar och en hel del annat.
Hållbarhet har blivit ett politiskt modeord, bra att slänga in här och var för att verbalt påskina att ”ja, jag tänker på miljön”. Det handlar om hållbar utveckling, hållbar konsumtion och ett hållbart samhälle. Men vad är då hållbart?
Enligt Brundtlandkommissionen, som Förenta Nationerna tillsatte i mitten av 1980-talet, är det en utveckling som ”tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”
Skellefteå har som kommun kommit en bra bit på vägen. Nu när det byggs som aldrig förr – det finns planer på bland annat 1 500 nya bostäder, ett resecentrum och ett kulturhus – är det viktigt att lämna det traditionella byggandet och tänket bakom sig. Att bygga i trä är att bygga hållbart. Miljöeffekterna blir inte lika påtagliga.
Men naturligtvis finns det mer att göra. I förra veckan delade den gröna liberala tankesmedjan Fores ut pris till Sveriges bästa laddbilskommun. Det blev inte Skellefteå. Att underlätta och påskynda en omställning till en fossiloberoende fordonsflotta är också att tänka hållbart.
I år vann Gävle ”med en gedigen historik och en tydlig vision om en fossilfri kommun år 2020, och ett mål att ha flest laddstolpar i landet.”
2020 är Västerbottens län Sveriges hållbaraste, står det att läsa i pressmeddelandet från samhällsbyggnadskontoret, Skellefteå kommun. Visst låter det bra, och visst är det bra med högt satta målsättningar, men samtidigt finns det en risk med alla dessa visioner och årtal.
Skellefteå ska 2030 ha 80 000 invånare, 2020 har Västerbotten världens bästa hälsa och världens friskaste befolkning och så vidare.
Mål är bra, men de måste vara realistiska, om inte är risken stor att politiken och politikerna förlorar i trovärdighet. Hur realistiskt är det till exempel att Västerbotten om tre år är Sveriges hållbaraste län? Hur ser färdvägen dit ut? Vilka delmål finns, vad händer om man inte når målen?
Någon som jobbar med hållbarhetsveckan i Skellefteå får gärna svara på de frågorna.
Bortsett från visionshysterin är det här ett mycket bra initiativ. Kommunen kan göra mycket, men förmodligen kan vi som privatpersoner göra ännu mer: sopsortera lite bättre, återvinna i stället för att kasta, tänka elbil i stället för bensinbil när det är dags att byta, kanske fundera på att installera solceller på taket, gå, cykla eller åka kollektivt till jobbet i stället för att vara bekväm och ta bilen.
Men det handlar också om sociala och ekonomiska perspektiv. Till exempel att ingen ska behöva fara illa under produktionen av det som vi köper och att värna de ekosystem som bidrar med förutsättningar för en god levnadsstandard.
Alla har ett gemensamt intresse av en hållbar utveckling; lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Vi sitter i samma båt.