Det har blivit allt tuffare att vara ledande kommunpolitiker. Trycket är mycket hårdare på dem i dag än vad det var förr.
I Unghästens skolföreställning ”Varför ska vi ha demokrati?” blandas teater med fakta.
Tillsammans med skådespelarna Niklas Larsson Lirell, Firelle Najjar och David Åkerlund guidar Lena Berggren, docent i historia vid Umeå universitet och en av Sveriges främsta experter på fascism, publiken genom demokratins och diktaturens historia. Från de gamla grekerna och franska revolutionen, via nazismen, fram till våra dagar.
Deras budskap; var rädd om demokratin, det behövs så lite för att den ska vara hotad.
Vad har Anna Ahlbin (S), Robert Damberg (MP), Ulf Erlandsson (SD), Conny Fogelström (S), Jonny Gahnshag (S), Amela Hodzic (S), Lena Palmén (S), Ann-Helen Persson (C), Monica Pettersson (M), Mira Wedenberg (M) och Skellefteås Monica Widman-Lundmark (S) gemensamt?
Jo, de är några av de kommunstyrelseordförandena och ordförandena i landstings- och regionstyrelser som avgått under mandatperioden. Hot, stress, skandaler, maktskiften och interna bråk är några av skälen till att drygt 180 lokala och regionala toppolitiker lämnat sina uppdrag i förtid (Dagens Samhälle nr 17/2018).
Flest avhopp har dock skett med motiveringen ”nytt ’civilt’ jobb/ville göra någonting annat”. Till den kategorin hör bland andra Monica Widman-Lundmark, som tackade ja till att bli förbundssekreterare på ABF (Arbetarnas bildningsförbund).
Att politiker väljer att sluta för ett civilt jobb, för att de flyttar eller för att de vill lämna över till sin efterträdare i god tid före valet kan tyckas harmlöst. Men skrapar du bara det minsta lilla på ytan är det en annan bild som växer fram. En annan karriär och/eller livssituation lockar mer än politiken. Viktig kompetens går förlorad.
Dagens samhälle har intervjuat Johan Wänström, universitetslektor vid Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) vid Linköpings universitet. Han menar att det med åren blivit allt tuffare att vara ledande kommunpolitiker, inte minst på grund av framväxten av sociala medier.
– Trycket är mycket hårdare på dem i dag än vad det var förr. Vissa politiker trivs med det, andra inte. Till det ska läggas att många kommunalråd jobbar nästan jämt: dagar, kvällar och helger. Det är klart att det sliter, säger han till tidningen.
Med andra ord; de slutar för att de upplever att det finns ett bättre liv bortom politiken, eller som 14 procent av de tillfrågade, i andra politiska uppdrag.
Valåret 2018 är igång, om fyra månader är det val. Inför valet har Mittmedias tidningar frågat fritidspolitiker i över 60 mellansvenska kommuner om deras utsatthet för hat och hot. Nästan en tredjedel uppger att de drabbats, och var sjunde undviker att ta offentlig ställning i känsliga frågor för att undvika hat eller hot.
Det finns ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut längre norrut.
Att politiker anser att det finns ett bättre liv bortom politiken är ett hot mot demokratin. Det riskerar att leda till att människor inte engagerar sig.
Kommuner, landsting och riksdag, samt de politiska partierna, behöver bättre rutiner för att stödja de förtroendevalda som utsätts för hat och hot. Men framför allt är det här ett problem som måste lyftas fram och diskuteras, även utanför politiken. Det görs i skolföreställningen ”Varför ska vi ha demokrati?”.
Självklart ska politiker kunna kritiseras för sina göranden och låtanden, men det ska göras på ett juste sätt. Tyvärr är det alltför många som inte tar det ansvaret. Och då måste den här frågan ställas: Vad händer om de slutade att ställa upp?