Det går inte att med bibehållen trovärdighet påstå att det inte fuskas inom personlig assistans. Det handlar om miljardbelopp som varje år betalas ut på felaktiga grunder.
Men ingen kan heller påstå att personlig assistans är en lyxvara. För många är det en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv.
Lagen om stöd och service (LSS) hör till samhällets mest kostsamma delar. För kostsamt, tycker den rödgröna regeringen, som pekat ut LSS som ett besparingsområde. Det naturliga vore att satsa pengar och resurser på att sätta dit fuskarna, men i stället stramas bedömningarna åt. Myndigheterna har blivit mera restriktiva.
Vad det säger om nuvarande regering överlåter jag till var och en att fundera kring.
Det är snart 13 år sedan Socialdemokraterna stolt deklarerade att ”alla ska med”. Det var på Göran Perssons tid och det var mottot för partiets kongress i Malmö. Med åren har mottot förvandlats till en klyscha. Men det har inte hindrat Socialdemokraterna från att damma av plattityden så snart tillfälle getts.
Politik handlar om att fördela pengar, väga olika behov mot varandra och inte bara lyssna på dem som gapar högst. Regeringen har delvis lyssnat på den enorma kritiken, oron och ilskan som finns bland de människor som behöver personlig assistans.
I oktober ska utredningen ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” berätta varför kostnaderna ökar, så är det i varje fall tänkt. Men det hindrade inte regeringen från att dra i nödbromsen, uppmana myndigheterna att vara mer restriktiva, i avvaktan på besked. Direktivet var kort och gott: Håll nere kostnaderna.
Proteststormen gjorde att regeringen delvis backat. Fyra tillfälliga lagändringar har presenterats, bland annat stoppas de så kallade tvåårsomprövningarna. Problemet är bara att det inte räcker, det hjälper till exempel inte de som redan fått sin assistans indragen eller reducerad.
För ungefär ett år sedan lämnade Andreas Westerberg, Liberalernas gruppledare i Skellefteå, in en interpellation till socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S). Svaren han då fick var svävande och diffusa. Men kontenten var att kommunen måste följa med i de hårdare bedömningarna.
För det här är inte bara statens ansvar. Kostnaderna för personlig assistans ligger på statens bord, LSS-insatserna är ofta en kommunal angelägenhet. Och eftersom varken stat eller kommun vill betala mer än vad de nödvändigtvis måste finns det en risk att personer med funktionsnedsättningar faller mellan stolarna.
Nu är det dags för en ny interpellation i ämnet från Westerberg. Han har inte släppt frågan, och det är bra. Han vill bland annat veta vad socialnämnden gjort för att förhindra att personer i Skellefteå kommun ska mista sin personliga assistans och vilka åtgärder som vidtagits för de som redan förlorat den ska kunna återfå den.
Personlig assistans kostar. Ja, men det gör också utebliven assistans. I form av mänskligt lidande, isolering och stigmatisering, men också i form av färre arbetstillfällen för personliga assistenter. Vem ska betala; staten och kommunerna eller personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga.
Det är en fråga som den rödgröna regeringen borde ta sig en rejäl funderare på, och det bör även socialnämnden i Skellefteå göra.
Slutsatsen blir: Samhället måste vara generöst mot de allra svagaste, och oförsonligt mot fuskarna, de som utnyttjar det goda samhället för egen vinnings skull.