Det som rikskanslern Axel Oxenstierna lyckades med på 1600-talet misslyckades civilminister Ardalan Shekarabi (S) med på 2000-talet.
Oxenstierna, den moderna statsapparatens fader, tog tag i den medeltida röran och började dela in Sverige i län. Men när Shekarabi tog tag i den moderna röran – många menar att den 400 år gamla indelningen nått vägs ände – och ville bilda sex storregioner blev det nej.
Det socialdemokratiska projektet med storregioner havererade definitivt för ett år sedan.
Lika bra var väl det …
Men i Västerbotten var det mesta förberett. Landstinget hade lämnat över arbetsuppgifter som regional utveckling, infrastruktur och kultur till det då nybildade Region Västerbotten. Umeå sågs som den självklara residensstaden.
Men västerbottningarna jublade inte, i varje fall inte i den norra länsdelen. Kritiken hårdnade; en administrativ koloss på lerfötter, icke folkvalda politiker behövde inte ta ansvar för sina göranden och låtanden, Umeåregionen gynnades på bekostnad av Skellefteåregionen och inlandet, ja, du känner säkerligen igen tongångarna.
Med Region Västerbotten ute ur bilden steg ett nytt Region Västerbotten, likt en Fågel Fenix, upp ur elden. Landstingsrådet Peter Olofsson (S) och regionrådet Erik Bergkvist (S) berättade på måndagens debattsida (2/10 2017) om varför de vill slå ihop Västerbottens läns landsting och Region Västerbotten till en ny regionkommun.
Låt oss för enkelhetens skull kalla den nya regionkommunen för Region Västerbotten.
Det hör inte till vanligheterna att jag kommenterar en debattartikel. Men utan att gå i polemik med Peter Olofsson och Erik Bergkvist kan jag konstatera att den argumentation som användes för att övertyga västerbottningarna om fördelarna med en storregion dyker upp här igen: ”En ny gemensam organisation skapas med ökade möjligheter till samordning, och större samlad utvecklingskraft skapar bättre förutsättningar att stärka och utveckla Västerbotten.”
Det bästa med nya Region Västerbotten är dock att det är direktvalda politiker som styr. Du som väljare har större möjlighet att påverka utvecklingen i länet och du som politiker måste på ett helt annat sätt än nu ta ansvar för dina beslut. Du kan ju åka ur fullmäktige om du inte sköter dig.
Sjukvården står inför stora utmaningar, det gör infrastrukturen och näringslivspolitiken också. Men den största utmaningen handlar varken om sårvård, om vägar eller om företagsklimat.
Den största utmaningen för Peter Olofsson och Erik Bergkvist – om de är kvar i respektive positioner även efter valet nästa år – är att övertyga västerbottningarna om att det här är det bästa för länet, inte bara för Umeåregionen.
Umeå med omnejd kommer även fortsättningsvis att ha en särställning i kraft av sin befolkning och sin status som residensstad. Störst befolkning innebär per automatik fler ledamöter i beslutande länsorgan. Deras främsta uppgift blir att se till hela länets utveckling.
Umeå har Norrlands universitetssjukhus och därmed känns det självklart att även sjukvårdsadministrationen hamnar där. Men sedan … ja, Skellefteå skulle till exempel kunna få infrastrukturen, Lycksele näringslivet och Sorsele kulturen. Med dagens digitala teknik är en sådan lösning fullt möjlig att genomföra.
Ett självklart motto för det nya Region Västerbotten är: Vi gör så att hela länet lever.
Sedan är det politikernas uppgift, oavsett politisk färg, att se till att det blir så.