Den som spar han har. De som sparar till pensionen ska inte straffbeskattas av staten. Foto: Hasse Holmberg/TT
Sex av tio svenskar känner oro eller osäkerhet över sin privatekonomi. Motsvarande siffra för övriga Norden är 45 procent. Allt enligt analysföretaget Mercer, som intervjuat 7 000 personer i tolv länder.
Det som stör nattsömnen allra mest är pensionsfrågan. Rädslan över att inte ha sparat tillräckligt mycket. Nästan sex av tio räknar med att arbeta efter 65-årsdagen, några räknar med att aldrig gå i pension. Den historiskt sett starka tilltron till vårt socialförsäkringssystem och vårt allmänna pensionssystem har fått sig en törn.
Oron är i många fall befogad.
För att få pengar över till annat än socialförsäkringssystemen har politiker i långliga tider uppmuntrat till eget sparande.
Folkpartisten Ann Wibble hade redan på 1990-talet synpunkter på hur svenskarna borde sköta sin ekonomi, oavsett inkomst. Det blev ett ramaskri när den tidigare finansministern ansåg att ”Alla svenskar borde ha en årslön på banken.”
Med facit i hand var det inte så dumt. Pengar ”på banken” till oförutsedda utgifter och livet efter pensionsdagen är bra att ha. Att Wibble kunde uttryckt sig lite elegantare och mindre kategoriskt är en helt annan sak.
Men det där med elegans, finkänslighet och konsekvensanalys är inte alltid politikens starkaste sida. Ibland är det svårt att tro att den ena handen vet vad den andra gör.
För att vara på den någorlunda säkra sidan på andra sidan pensionsdagen behövs någon form av individuellt pensionssparande. Men 2016 avskaffades avdragsrätten för pensionssparandet, förra året höjdes skatten på investeringssparkontot och nu är det dags för de privata sjukvårdsförsäkringarna att förmånsbeskattas.
Dekretet från den socialdemokratiskt ledda regeringen lyder; ta ansvar för din ekonomi, och för din hälsa, men räkna med att det kommer att kosta dig en slant.
Rädslan för att socialförsäkringssystemen inte kommer att kunna leverera i framtiden börjar bita sig fast hos svenskarna. Samtidigt som köerna till sjukvården växer, köerna på bostadsmarknaden likaså. Det går inte att lita på att pensionssystemet ska vara hållbart både nu och i framtiden.
Sveriges kommuner och landsting (SKL) har länge varnat för en kommande skattechock – om inte ambitionsnivån inom skolan, vården och omsorgen, och allt det andra offentliga ska sänkas.
Sverige står inför ett vägval. Dagens politiker borde tala om hur vi ska ha råd med framtidens offentliga sektor.
Vården och omsorgen behöver mer pengar, skolan behöver mer pengar, försvaret behöver mer pengar och polisen och hela rättsväsendet gör det också.
Det är pengar som måste tas någonstans ifrån.
Slutklämmen och sensmoralen blir att allt fler kommer att behöva ta ett större ansvar för sin ekonomiska trygghet. Självklart ska det finnas ett skyddsnät som omfattar alla, men alltmer ansvar kommer att behöva läggas på individnivå. Alternativet är en skattechock eller försämrad offentlig service.
I ett sådant framtida samhälle måste sparande och större eget ekonomiskt ansvar uppmuntras, inte beskattas med redan skattade pengar, som skattas ytterligare en gång när pengarna förvandlas till konsumtion.