Anslagstavlor, utegym, aktivitetsparker, dagverksamhet för vuxna och parkeringshus och vägar.
Skellefteå kommun har invånare som bryr sig. Och även om medborgarförslagen inte står som spön i backen så är det ändå en hel del som kommunfullmäktige har att ta ställning till och skicka vidare till de olika nämnderna. Där ska de beredas, som det så vackert heter. Det blir njet till de flesta.
Nej, jag tror inte att kommunens politiker säger nej av illvilja. Snarare handlar det om pengar, om att förslagen inte är förenliga med kommunallagen, om att nyttan för kommunen och dess medborgare är begränsad eller någonting annat i den stilen. Man får inte glömma att det ytterst är kommunfullmäktiges uppgift att bestämma.
Om medborgarförslagen används fel riskerar de att förvandla kommunens arbete till ett gatans parlament där de som skriker högst och mest får sin vilja igenom. Rätt använda ökar de tilltron till den representativa demokratin – så länge i varje fall några av förslagen omsätts i praktisk politik – och kan ge politikerna nya infallsvinklar.
I början på sommaren skickades just ett sådant förslag in till kommunen, ett ”medborgarförslag om medborgarförslag”, skrivet av Shervin Ahmadzadeh Bijarbaneh, bosatt i Skellefteå. Han vill att kommunen ska kunna översätta förslagen från skribenternas modersmål till svenska.
Han konstaterar bland annat att Skellefteå ”strävar efter att locka nya medborgare till kommunen”, att hit ”kommer människor från alla världens hörn”, att ”människor från andra länder och kulturer berikar vår kommun med nytt sätt och med nya idéer” och att ”språkkunskap inte ska vara ett hinder för att komma till tals”.
Det är bara att hålla med, och hoppas på att politikerna gör detsamma.
Skellefteå är en kommun med ambition att växa, målet är 80 000 invånare 2030. Det byggs som aldrig förr. Och det är som Shervin Ahmadzadeh Bijarbaneh skriver: ”För att nå målet om 80 000 invånare behöver vi ta vara på alla idéer.”
Hur tar då kommunen vara på idéerna?
På pappret ser det bra ut. På kommunens hemsida kan man läsa att ”den som har lämnat in ett förslag som fullmäktige ska fatta beslut om har rätt att presentera sitt förslag och svara på frågor när fullmäktige behandlar ärendet.”
Förvisso har jag inte bevistat alla fullmäktigesammanträden sedan medborgarförslagens begynnelse, men hittills har jag inte varit med om att den som har lämnat in ett förslag som fullmäktige ska fatta beslut om har presenterat sitt förslag och svarat på frågor när fullmäktige behandlar ärendet.
Kan det möjligen bero på att kommunfullmäktige ”behandlar medborgarförslaget och beslutar vilken nämnd som ska fatta beslut om ärendet eller om det är kommunfullmäktige som ska fatta beslut i ärendet.”
Jag upplever att de flesta medborgarförslag skickas vidare till en nämnd där sammanträdet hålls bak stängda dörrar.
Många av kommunens medborgarförslag behöver bättre transparens. Beslutande nämnd skulle till exempel kunna bjuda in förslagsställaren att närvara för att förtydliga och komplettera förslaget muntligen. Lämpligtvis som första punkt på sammanträdet efter att all formalia har klarats av.
I ett samhälle som vill växa är alla goda idéer välkomna. Dock måste man komma ihåg att Sverige inte är någon direktdemokrati. Medborgarförslag är först och främst ett komplement till den representativa demokratin och ska behandlas därefter.
Med andra ord: Demokrati innebär inte att alltid få sin vilja igenom, men att tacka nej till förslag och idéer på grund av språkbarriärer är att inte tillvarata den kompetens som finns i kommunen.