Allt som den girige kungen Midas rörde vid förvandlades till guld.
Mycket av det som den socialdemokratiskt ledda regeringen rör vid tycks förvandlas till aska.
Att kung Midas förvandlar allt till guld i den grekiska gudasagan behöver man inte bry sig om. Betydligt värre är det med en regering, som mest tycks ägna sig åt smygskattehöjningar och plakatpolitik. Alltför ofta blir kostymen en tummetott.
Ta utflyttningen av myndigheter från Stockholm. När statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi presenterade de första utflyttningarna sa Shekarabi: ”Efter åtta års ointresse för den här frågan från förra regeringen behövs en rivstart. Därför tar den här regeringen krafttag för att bryta centraliseringen.”
Men delar av Strålsäkerhetsmyndigheten hamnade i Katrineholm, där Göran Persson en gång i tiden var kommunalråd, Polarforskningssekretariatet hamnade i residensstaden Luleå, Myndigheten för kulturanalys hamnade i Göteborg, Sveriges näst största stad och residensstad, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor hamnade i residensstaden Växjö, delar av Svenska ESF-rådet hamnade i residensstaden Gävle, delar av Universitets- och högskolerådet hamnade i residensstaden Visby, delar av Tillväxtverket hamnade i residensstaden Östersund, delar av E-hälsomyndigheten hamnade i residensstaden Kalmar, delar av Statistiska centralbyrån hamnade i residensstaden Örebro och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd hamnade i Skellefteå, där Socialdemokraterna har egen majoritet.
Decentralisering och omlokalisering, ja, men mönstret är tydligt. Av elva utlokaliserade myndigheter har åtta hamnat i södra Sverige, lika många i residensstäder. Regeringens utlokalisering gynnar alltså redan starka regionala tillväxtcentra – med kraft att växa av egen kraft.
Vill man vara konspiratoriskt lagd kan man misstänka att det handlar om röstfiske, att fler röster finns att hämta i södra Sverige än i norra.
Hur viktigt det än är med nya högkvalificerade akademiska jobb i en stad som Skellefteå handlar regeringens allmosor om smulor, om 15 jobb av ungefär 220 000. Eller 15 jobb av de 2 000 statliga jobb som regeringen hade som mål att omlokalisera eller skapa under den här mandatperioden.
Hela Sverige kan inte leva på statliga jobb. Samtidigt är det rimligt att staten hjälper till att stärka de glesbygdsregioner som fortfarande har livskraften kvar. Men idéerna om försörjning måste komma inifrån, hjälp till självhjälp, det är företagandet hoppet står till om en ort ska kunna växa och bära sig.
Norr- och Västerbotten ska självklart inte tacka nej till statliga jobb. Det hade varit dumt. Samtidigt måste man vara medveten om att regeringens regionalpolitiska smulor är och förblir smulor. Regeringen Löfven har med sina utlokaliseringar visat att Norrland inte är mycket att satsa på, trots vackra ord och slagfärdiga oneliners.
Nej, Norrland har mycket mer att vinna på en ”hemmagjord” tillväxt. Det är bara ett framgångsrikt lokalt och regionalt näringsliv som kan skapa uthålligt välstånd. I den kontexten betyder Norrbotniabanan enormt mycket, om den nu blir verklighet, mycket mer än några statliga jobb.
Norrland behöver inte vara beroende av smulor från maktens boningar. Det är det som norra Sverige verkar få, varken mer eller mindre.
Och så säger regeringen att hela Sverige ska leva.
- Fotnot: Regeringen ska på torsdag fatta beslut om att flytta en rad statliga jobb från Stockholm, totalt runt 900 stycken. Det är Malmö, Kristianstad, Mölndal, Borås, Botkyrka och Göteborg som får de nya jobben.