Mot val. Det är val nästa år. Det enda man kan göra är att hoppas att enskilda politiker och de politiska partierna vill och kan se sambanden mellan hur man agerar och vad som händer ute i samhället. Foto: Pontus Lundahl/TT
Det var ett extra högtidligt kommunfullmäktige, årets sista.
Fanfarerna avlöste varandra.
Men det var inte ledamöterna som hyllades, de fick nöja sig med en julblomma, i stället var det Skellefteås ungdomsledar- och idrottsstipendiater som prisades.
På ytan var det ett helt vanligt kommunfullmäktigesammanträde i en lång rad av kommunfullmäktigesammanträden. Det handlade mycket om prioriteringar och socialdemokratiska vallöften som infriats respektive inte infriats.
Men i undertexten, mellan raderna så att säga, blev det ett fullmäktige som också kom att handla om oppositionens möjligheter att granska makten, och väljarnas självklara rättighet att få veta vad makten gjort och inte gjort.
Det började med en interpellation av Lena Sandberg (KD) om socialdemokratiska vallöften i valmanifest och äldreplan. Hon ville veta vilka löften som kunnat uppfyllas och vilka som inte blivit det, en lägesbeskrivning helt enkelt.
Uppenbarligen är den kommunala vården och omsorgen en fråga som svider och skaver inom den lokala socialdemokratin. Socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S) konstaterade att kommunfullmäktige inte var rätt forum att diskutera vallöften i. Flera relevanta och intressanta frågor förblev därmed obesvarade.
Dock ska det till Kenneth Fahlessons försvar sägas att han mer än gärna svarade på och diskuterade andra vård- och omsorgsfrågor.
Men om nu inte politiska frågor ska diskuteras i kommunfullmäktige, var ska de då diskuteras?
Kommunfullmäktige är allmänhetens, i det här fallet Skelleftebornas, möjlighet att granska makten och syna oppositionspartiernas förslag, bilda sig en egen uppfattning om hur kommunen styrs och hur partierna tänker.
Men om majoriteten inte vill svara på oppositionens frågor i fullmäktige blir kommunens invånare per automatik hänvisade till lokalmedias selekterade nyhetsrapportering. En situation som kan inordnas under rubriken demokratiskt underskott.
Historien skulle ha kunnat sluta här, men fortsättning skulle följa några timmar senare.
Samma socialdemokratiska parti som på förmiddagen hade visat kortet ”kommunfullmäktige är inte rätt forum att diskutera vallöften i” ville gärna diskutera hur viktigt det är att vallöften infrias när det gällde pengar till pappersarbetet kring en ny bro i centrum och Örjansbadet.
Det enda man kan säga att ibland passar det, andra gånger passar det inte.
Med mindre än ett år kvar till valet är det förståeligt att det finns frågor som partierna gärna diskuterar och andra som de helst inte vill samtala om. Däremot är det inte försvarligt. För utanför fönstret hårdnar samtalsklimatet, dialoger avstannar, politiker hotas och trakasseras och populismens rop på enkla lösningar växer sig starkare.
Det finns många förklaringar till varför det ser ut som det gör. Avståndet till våra politiker har växt. De har blivit allt färre. Vi har inte som förr automatiskt en politiker i vår bekantskapskrets. Dessutom tenderar poltiken att bli allt mer professionaliserad. Den folkliga förankringen har suddats ut.
Det är som bekant val nästa år. Dessutom är det 100 år sedan riksdagen beslutade att införa allmän och lika rösträtt. Det enda man kan göra är att hoppas att enskilda politiker och de politiska partierna vill och kan se sambanden. Sambanden mellan hur man agerar och vad som händer ute i samhället.
Om inte lär de mörka orosmolnen för demokratin torna upp sig än mer vid horisonten.