Skellefteborna är 12 procent mer socialdemokratiska än vad de borde vara utifrån de strukturer som finns i samhället. Här blir alltså ett plus ett tre.
På måndag är det dags.
Då ska kommunfullmäktige i Skellefteå ta ställning till det budgetförslag som Socialdemokraterna presenterade för någon vecka sedan.
Spänningen är inte olidlig. S kommer att få igenom sitt förslag till budget 2019 och plan 2019–2023. Det enda som kan stoppa det är en naturkatastrof.
Efter valet i hösta ska det nya fullmäktige godkänna den redan godkända budgeten. Skulle det bli maktskifte tas delar av budgetprocessen om för att de borgerliga partierna, eller någon annan konstellation, ska slippa styra med en S-budget.
För inte alltför många år sedan var formsaken, att klubba igenom budget och plan, i än högre grad en formsak. Då valde de borgerliga partierna att inte ens presentera några siffror utan nöjde sig med att debattera inriktningen, vilken väg kommunen framöver skulle ta.
Den här gången är det annorlunda. Men med bara tre månader kvar till valet är frågan densamma; vilken väg ska kommunen ta; trampa på i gamla fotspår, eller om det är dags för förändring?
Det borde finnas rum för förändring. Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. I en forskningsrapport menar ha att Skellefteborna är 12 procent mer socialdemokratiska än vad de borde vara utifrån de strukturer som finns i samhället. Han menar att tilltron till den offentliga sektorn är en förklaring.
Med Anders Lidströms sifferexercis skulle Socialdemokraterna få 38 procent av rösterna, inte 50 som nu. De siffrorna hade kunnat vända upp-och-ner på politiken i Skellefteå. Om inte S velat ”regera” i minoritet hade man varit tvunget att hitta nya politiska samarbeten. (Fakta: Norran 4/5 2018)
Tiotusenkronorsfrågan är varför de borgerliga partierna inte lyckats bättre. På pappret finns förutsättningar för ett betydligt större politiskt inflytande. Det enkla och korta svaret är tillit och tilltro, att Skellefteborna ”vet vad de har, men inte vad de får”, och fortsätter därmed att rösta rött.
Men tänk om det man får med en annan majoritet är bättre än det man har: Om det är en ny E4-dragning som är den viktigaste infrastruktursatsningen för att lösa trafikflödena i Skellefteå, om det är mer driftspengar till skolan som behövs för att uppfylla löftet om ”en skola i toppklass” och om privata företag klarar av mycket av det som kommunen gör i dag – bättre och billigare. Ja, tänk …
Alliansen har många rätt i sina tankegångar.
Måndagens budgetfullmäktige utgör också startskottet för den valrörelse som komma skall.
Även om de borgerliga partiernas prioriteringar historiskt sett inte mötts av någon större entusiasm är den enda framkomliga vägen att gång på gång påtala behovet av mer pengar till skolan, mer valfrihet i äldreomsorgen, bättre företagsklimat och fler trygghetsboenden.
Att stå fast vid sin politik, även om det blåser motvind. Politiska vindflöjlar har Sverige redan tillräckligt många av.
Slutligen: Det är bara att hoppas på en lite mindre ordrik och lite mer pigg och vital budgetdebatt. Risken är annars att politikerna debatterar med varandra, och inte visar för väljarna de politiska skillnaderna som faktiskt finns i den här kommunen.
Att Skellefteå röstar mer socialdemokratiskt än vad staden borde vara är ett bra ingångsvärde för Alliansen.