En stor del av befolkningen i Västerbotten har inget alternativ till bilen.
Den behövs för att ta sig till och från jobbet, åka och handla, besöka hälsocentralen, skjutsa barnen till fritidsaktiviteter, och en hel del annat.
Men dagens höga bensin- och dieselpriser slår hårt mot landsbygden. Dessutom fungerar nuvarande reseavdrag dåligt. Det tar liten hänsyn till faktiska förhållanden, gynnar bilpendlare i storstadsområdena, där kollektivtrafiken är utbyggd, och missgynnar dem som valt att bosätta sig på landsbygden, där det saknas kollektivtrafik.
Bakvänt, ja, men måste det vara så?
Det är naturligtvis omöjligt att bygga en kollektivtrafik för alla i hela Sverige. Förslag om differentierad bensinskatt har diskuterats i decennier, men hela tiden avfärdats som orealistisk. Vilket det förmodligen också är. Risken är uppenbar att det skulle leda till hamstring där bensinen och dieseln är billigare.
Vilket direkt motverkat den socialdemokratiskt ledda regeringens syfte med de höga drivmedelsskatterna – som dessutom höjs med automatik varje år – att få fler att åka kollektivt och därmed minska utsläppen av växthusgaser.
Högre miljöskatter är bra för miljön, men dåligt för landsbygden. Regeringens ambition är att ”det ska vara möjligt att kunna bo och verka i hela landet, även där kollektivtrafikalternativen saknas eller är begränsade”, som det heter i ett pressmeddelande från regeringskansliet.
När landsbygdskommittén presenterade sitt slutbetänkande var ett av många förslag att förändra reseavdraget. Ett förslag som regeringen nappat på, och tillsatt en utredning, som ska slutredovisa vad den kommit fram till sommaren 2019. Förslaget fanns med i höstbudgeten.
Vad kommittén bland annat ska titta på är ett avståndsbaserat reseavdrag. I dag är avdraget kostnadsbaserat, du kan göra avdrag för bilresor till och från jobbet om kostnaderna överstiger 11 000 kronor. Under förutsättning att tidsvinsten, jämfört med att åka kollektivt, är minst två timmar per dag.
Det finns redan ett avståndsbaserat reseavdragssystem i bland annat Danmark och Norge. Erfarenheterna är goda. Bland annat har fusket nästan upphört eftersom uppgifterna blir väldigt mycket enklare att kontrollera.
Det enda som betyder något är avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen. Hur man sedan tar sig dit, med vilket transportmedel, är det upp till var och en att avgöra. Systemet är färdmedelsneutralt, tar inte någon som helst hänsyn till faktiska biljett- eller bilkostnader. Det enda som betyder någonting är avståndet.
För att hela Sverige inte bara ska överleva, utan också leva och utvecklas, behövs en landsbygds- och glesbygdspolitik värd namnet. Och då handlar det inte om att hålla landsbygden vid liv med hjälp av statliga stödpengar, utan om att jämna ut förutsättningarna över hela landet.
Det är bra att regeringen tar tag i landsbygdsfrågorna. Men att se över reseavdraget är bara en liten del. Andra förslag att tänka på är till exempel fullt avdrag för resor till och från jobbet, avskrivningar av hela eller delar av studiebidraget för den som bor och arbetar i glesbygdskommuner och att se över arbetsgivareavgifterna.
En del är redan gjort, och det är bra, men betydligt mer återstår att göra innan vi kan börja tala om att hela Sverige kan leva.