Byggkranarna har blivit en symbol för framtidstro.
Kommunen ska växa. Det byggs som aldrig förr i Skellefteå.
Nästan i varje fall. Förra gången det byggdes så här mycket var för 25 år sedan, i början av 1990-talet.
Nu är Skellefteå inne i en minst lika expansiv fas. Enligt kommunens egna beräkningar behövs det minst 4 000 bostäder de kommande 16 åren för att kunna möta behovet av inflyttning och omflyttning inom kommunen.
Om vi utgår från att kalkylen är korrekt skulle det behöva byggas 250 nya bostäder varje år. Nu när de flesta vill bo centralt är det omöjligt att undvika konflikter mellan samhällets intressen och de privata. Nu senast sa mark- och miljödomstolen nej till den så kallade Hörderskrapan.
I stadsbyggnadsdebatten är det populärt att tala om Nimby, en engelsk förkortning av Not in my backyard, inte på min bakgård. Termen används, enligt Wikipedia, för att ”beskriva boendes opposition mot ett planerat byggnadsprojekt i deras närhet, fastän byggnadsprojektet kan anses behövas, men helst då någon annanstans.”
Någon annanstans hade kunnat vara Västra Eriksberg. Där kunde Skellefteå kommun ha skapat en helt ny stadsdel med en sammanhållen höghusbebyggelse och lokal service. I stället valde man att projektera för småhustomter. Vilket innebär att kommunen blivit hänvisad till att bebygga strötomter i centrum.
Ett misstag som bäddar för konflikter mellan samhällets behov och enskilda personers synpunkter och önskemål.
Ofta när det presenteras förslag på att uppföra nya hus i Skellefteå är snabbt någon framme och motsätter sig bygget. Argumenten kan variera. Den gemensamma nämnaren är dock ”inte på min bakgård”. Självklart finns självklart protester som är väl motiverade. Men samtidigt blir det inte mycket byggt om man säger nej till allt överallt.
Skellefteå är på väg från att vara en liten, sömnig norrländsk kuststad till att sjuda av aktivitet. Frågan många Skelleftebor behöver ställa sig är: Bejaka utvecklingen, den förtätning av Skellefteå som pågår, eller sätta sig med armarna i kors och konstatera att det var bättre förr.
Om Skellefteå ska utvecklas måste Skellefteå växa. Växer gör man när man bejakar utvecklingen, även om det kan innebära att jag från mitt vardagsrumsfönster kan se vad grannen äter till frukost och vilka såpoperor hen tittar på. Det kanske är priset man får betala för att bo centralt, med närhet till affärer och service.
Samtidigt är det farligt att avfärda protesterna med en axelryckning. En gång i tiden var Skellefteå en liten norrländsk småstad med vacker trähusbebyggelse. Men rivningsvågorna avlöste varandra och nuförtiden är det enda som är kvar gamla svartvita bilder som visar de stadsmiljöer som gått förlorade.
De centrala delarna av Skellefteå finns ganska lite som kan hänföras till kategorin kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Historien borde har lärt arkitekter och stadsplanerare att det som gått förlorat har gått förlorat, och att en förfulad stadsmiljö är och förblir en förfulad stadsmiljö.
Det gäller alltså att bygga med stil och finess. Dagens arkitektoniska trenden säger att det som är gammalt ska se gammalt ut, och det som är nytt det ska se nytt ut. Samtidigt är det aldrig fel att eftersträva en visuell kontinuitet, att få det nya att smälta in bland det gamla. Bortom nimby-syndromet vore det en klok kommunal strategi.
För kännedom: Själv kommer jag att bo i skuggan av HSB:s planerade höghus vid södra brofästet. Jag har inte och kommer inte att skriva på någon av de protestlistor mot bygget som cirkulerat i området.