Donald J Trump har nästan 47 miljoner följare på Twitter.
Själv följer jag i varje fall då och då med i den amerikanske presidentens mediala cirkuskonster.
Om det är en medveten strategi, för att rikta strålkastarna mot någonting annat än det rent sakpolitiska låter jag vara osagt. Men är det så har han lyckats. Media rapporterar snällt och lydigt om hans tweets och kontroversiella uttalanden när det i stället är sakpolitiken som borde granskas.
Det har gått ett år sedan Trump svors in som USA:s 45:e president. Hjälteglorian har allt mer hamnat på sned, bara 38 procent av amerikanerna tycker i dag att han gör ett bra jobb. Men det är ingenting som verkar oroa, varken Trump själv, eller hans högljudda supportrar. För dem har han redan hunnit med mycket.
Det är bara att hålla med. Trump har hunnit med mycket, alltför mycket i mångas ögon. Men i media har de stora politiska förändringarna fått stå tillbaka för ren skandaljournalistik.
Hur påverkar det exempelvis världspolitiken om Trump benämner Haiti, El Salvador och afrikanska länder som ”skithålsländer”, om han nu har gjort det? Ja, om sanningen ska fram, inte speciellt mycket. Några upprörda röster har krävt en offentlig ursäkt, haitier har protesterat utanför amerikanska ambassaden i Port-au-Prince.
Mycket mer än så blev det inte.
Vad som däremot i allra högsta grad påverkar världspolitiken är tänkta och redan genomförda förändringar inom miljöpolitiken, handelspolitiken och skattepolitiken, framför allt då förändringarna i bolagsskatten. Sänkningen från 35 till 21 procent kommer självklart att stärka de amerikanska företagens konkurrenskraft.
Men det är skiften inom politiken som döljs bakom skandalrubriker. Det ökade och nyvunna intresset för amerikansk inrikespolitik måste helt och hållet hänföras till avdelningen show och underhållning.
Är det ett problem?
Självklart är det ett problem när ett av världens mäktigaste länder har en president som man inte riktigt vet var man har, som lägger ut dimridåer.
Den amerikanska ekonomin går på högvarv. Aktiemarknaden slår nya rekord samtidigt som arbetslösheten är rekordlåg. Det kan Trump glädja sig åt, och skryta med, precis på samma sätt som Sveriges egen finansminister Magdalena Andersson (S) kan göra det på hemmaplan.
Det finns ytterligare en gemensam nämnare mellan amerikansk och svensk ekonomi. Att det går bra för både USA och Sverige, och för många andra länder också för den delen, är inte följden av rätt och smarta politiska reformer för att skapa ett bättre företagsklimat, utan snarare den internationella högkonjunkturen.
Även utrikespolitiken har dolts i dimridåerna bakom skandalrubrikerna. Det verbala vapenskramlet med Nordkoreas diktatorn Kim Jong-Un är det man minns bäst.
Det är lätt att glömma att det amerikanska flygvapnet släppte historiens största icke-nukleära bomb. Målet var ett av terrorgruppen IS tunnelsystem i Afghanistan. Därtill har attackerna med obemannade drönare ökat med 400 procent, från en redan hög nivå under Barack Obamas tid som president.
Det är några konkreta påminnelser om att USA fortfarande vill diktera villkoren på den internationella arenan.
Ett år har gått, minst tre återstår innan USA får en ny president, om ingenting oförutsett händer. Nu är det viktigt att media, både internationell och nationell sådan, slutar upp med att ägna mer tid åt Trumps twitterkonto än att granska hans sakpolitiska insatser.