Foto: Christine Olsson/TT
I november 1989 antogs FN:s konvention om barnets rättigheter av FN:s generalförsamling.
Den har fyra grundläggande och vägledande principer: Alla barn har samma rättigheter och lika värde, barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, alla barn har rätt till liv och utveckling och alla barn har rätt att utrycka sin mening och få den respekterad.
Vackra ord, ja, men vad betyder de egentligen?
Det är ingen oviktig fråga nu när barnkonventionen ska bli svensk lag under 2020.
Hur barnkonventionen ska implementeras i svensk lagstiftning har debatterats länge. I mars 2016 lämnade utredaren Anita Wickström över barnrättighetsutredningen till barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S). Då var det sagt att barnkonventionen skulle bli svensk lag 1 januari 2018, nu sägs det alltså under 2020.
Medan de lärde funderar på hur den inkorporering, som är långtifrån oproblematisk ska gå till, eftersom många artiklar i konventionen är vagt skrivna och allmänt hållna, ska det sättas extra fokus på barnen i Skellefteå. Skellefteå är nämligen en av fem svenska kommuner som ska medverka i UNICEF:s pilotprojekt Barnrättskommun.
De fyra andra är Haninge, Enköping, Karlskoga och Degerfors.
Ett hedersuppdrag, javisst, men också ett hedersuppdrag som förpliktigar. Projektet ska, som det heter i ett pressmeddelande från kommunen, ”höja och säkra barnrättsperspektivet lokalt samt bidra till att skapa samverkansmöjligheter mellan kommun, föreningar och företag.”
Tolka det, den som kan.
Sedan många år tillbaka arrangeras ett årligt ungdomsfullmäktige i Skellefteå. Det riktar sig till unga i årskurs 8 i grundskolan och årskurs 2 på gymnasiet. Politikerna lyssnar, hör vad ungdomarna säger. Det är naturligtvis bra, men vad händer med de 320 motioner som lämnades in i februari.
Hur många passerar nålsögat och påbörjar den långa vandringen mot kommunstyrelse och kommunfullmäktige?
Hur mycket hänsyn tas till barn och ungas situation och önskemål när det gäller kulturhuset/konferensanläggningen, när det gäller simhallen i Skelleftehamn och andra fritidsanläggningar, när det gäller stadsplanering, kollektivtrafik, skolor och allt annat som kommunen ansvarar för.
Skellefteå har tack vare projektet Barnrättskommun fått en enastående möjlighet att göra barn och unga mer delaktiga i de politiska besluten, i samhällslivet i stort. Den här modellen är inte ny, den har redan provats i hundratals städer runt om i världen, oftast med väldigt gott resultat. Varför skulle Skellefteå vara annorlunda?
I en värld där populistiska vindar blåser, där medier angrips, existerande politiska strukturer föraktas, och anklagas för att var elitiska, och den fria åsiktsbildningen ska bekämpas behövs plattformar som främjar möten och samtal mer än någonsin. Att ge barn och ungdomar en röst i dag, en möjlighet att påverka, handlar i sin förlängning om demokratins förutsättningar och plats i morgondagens samhälle.
Nu är det upp till kommunens tjänstemän och politiker att se till att Skellefteå blir en föregångskommun vad gäller barnrättsperspektivet.
Förhoppningsvis kan Skellefteå även bli en föregångskommun när FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Men då gäller det att ha kommunala tjänstemän som kan leverera, om inte så spelar det ingen roll vad lagen eller konventionen säger.