Västerbottens läns landsting ska spara igen. Nästa år handlar det om 160–180 miljoner kronor.
Västerbottens läns landsting ska också minska kostnaderna för hyrpersonal. Ett löfte som ekar allt ihåligare.
Hyrläkarna har blivit ett nödvändigt ont. Förr om åren löstes den akuta läkarbristen i de flesta fall med hjälp av landstingens egna läkare som jobbade extra. Men i takt med att läkarbristen växte började bemanningsföretag dyka upp på marknaden. Att hyra ut personal inom bristyrken har visat sig vara en lukrativ bransch.
Nu när Västerbottens läns landsting trampar på bromspedalen igen kommer det självklart att påverka vården. Längre väntetider för patienterna och än tuffare arbetsmiljö för personalen.
På hälsocentralerna i Skellefteå med omnejd märks bristen på allmänläkare. Tre av tio tjänster är tillsatta på Erikslid och Heimdall, medan Boliden helt förlitar sig på hyrläkare. Utan kontinuitet i kontakterna med sjukvården undergrävs förtroendet för och tilliten till vårdkvaliteten.
Lägg därtill att nya kolleger måste stöttas av den fasta personalen, om det nu finns någon sådan. Arbetsbelastningen ökar, arbetsmiljön försämras, hälsocentralen får dåligt rykte, personalen slutar, går kanske till ett bemanningsföretag, det blir svårare och svårare att hitta personal. Den nedåtgående spiralen snurrar allt fortare.
Det här en utveckling som måste vändas om landstingen/regionerna på sikt ska lyckas göra sig av med beroendet av hyrpersonal.
Men lösningen är inte att förbjuda hyrpersonal. Många verksamheter behöver ta in extra personal för att klara vårdtoppar och längre ledigheter. Snarare handlar det om bra personalvård och god arbetsmiljö.
Eller för att tala klartext: Landstingen/regionerna måste bli en så attraktiv arbetsgivare att läkare och sjuksköterskor med flera föredrar dem före bemanningsföretagen.
Självklart är det svårt.
Men det är helt nödvändigt, och det går.
I Robertsfors har hälsocentralen lyckats med konststycket att göra sig fri från hyrläkarna. Alla fem distriktsläkartjänster är besatta. Man har satsat på bra arbetsmiljö med humana scheman och fungerande team där man hjälps åt och överlappar ansvaret för patienterna. (SVT Västerbotten 7/11 2017)
Ett annat exempel: Våren 2016 berättade P4 Malmöhus om Annica Lusth, chef för vårdcentralen i skånska Höör. Hon lyckades med det till synes omöjliga; att få två stafettläkare att lämna bemanningsbranschen för att bli fast anställda. Dessutom lyckades hon rekrytera en tredje distriktsläkare.
Hennes framgångsrecept lyder så här: ”Man kan inte bara titta på lönen för det är så mycket annat som också spelar in. Hur stor påverkan man har på sin arbetsplats och sitt schema och om man kan få jobba med sådant som man brinner för. Det är också värt väldigt mycket och det är det vi kan konkurrera med. Jag tror inte jag vill tävla med pengar, det känns inte vettigt.” (P4 Malmöhus 18/3 2016)
Personalpolitiken har inte varit någon paradgren för Västerbottens läns landsting. Läkare och sjuksköterskor har vittnat om dålig arbetsmiljö och personalpolitik, om brist på förståelse för deras arbetssituation.
Visst har landstinget försökt, det finns sådant som blivit bättre, men också sådant som även fortsättningsvis har en betydande förbättringspotential.
Sjukvårdens personalpolitik måste förbättras. Att skaffa sig en långsiktig och hållbar plan för att kunna rekrytera och behålla personal är en ödesfråga för svensk sjukvård och för sjukvården i Västerbotten.