Kameraövervakningen ökar kraftigt, men även på andra sätt riskeras vår personliga integritet. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
När George Orwell 1948 skrev 1984 tyckte han nog att han tog i.
Med facit i hand kan vi konstatera att han hade både rätt och fel. De oligarkiska kommunistiska diktaturerna är tack och lov inte speciellt många. Däremot hade han i varje fall delvis rätt om övervakningssamhället, om än i en annan skepnad.
Vi är övervakade som aldrig förr. Kameraövervakningen har ökat kraftigt, men inte nog med det. Vi lämnar digitala spår efter oss hela tiden; när vi tar ut pengar, när vi skriver i sociala medier, när vi använder mobiltelefonen, när vi är ute på nätet, listan hade kunnat göras ännu längre.
De flesta är positiva till mer övervakning, inte minst till mer kameraövervakning på fler offentliga platser. Det ger en känsla av trygghet, eller rättare sagt en falsk känsla av trygghet. För forskningen visar att övervakningskamerorna inte har någon större effekt på själva brottsligheten. Undantaget är parkeringsplatser.
Däremot har övervakningskamerorna spelat en avgörande roll i utredningen av flera terrordåd. Det var tack vare övervakningskameror som gärningsmannen kunde gripas efter terrordådet i Stockholm. Sak samma vid attacken i Manchester som skedde under Ariana Grandes konsert.
Terrordåden och den ökade brottsligheten har gjort att acceptansen för mer övervakning har ökat. Samtidigt har integritetens gränser flyttats fram flera steg i en tid där sociala medier och filmande mobilkameror hör vardagen till. Den som rör sig i de centrala delarna av en storstad får helt enkelt räkna med att bli övervakad.
I maj nästa år är det meningen att dagens kameraövervakningslag ska ersättas med en ny kamerabevakningslag, anpassad till kommande EU-reglering på dataskyddsområdet Väldigt kortfattat ger den nya lagen ökade möjligheter till kamerabevakning för brottsbekämpande ändamål och för gräns- och tullkontroll.
Med dagens ansiktsigenkänningsteknik kan kamerorna troligen bidra till att förebygga en del brott, men långtifrån alla. Det går bra att följa personer som polisen tycker är ”intressanta” när de rör sig i centrum, allt från ficktjuvar till kända extremister. Problemet är bara att brottsligheten har en tendens att flytta dit kamerorna inte ser.
För bara några år sedan vägdes hela tiden den personliga integriteten mot nyttan av mer övervakning. Sedan dess har övervakningen ökat, precis som allmänhetens stöd till densamma. Men vilka skäl övervakningens förespråkare än anför finns det goda skäl att oroa sig för utvecklingen.
Isolerade är det lätt att tycka; det där är väl inte så farligt. Men börjar man titta på helheten, på summan av all övervakning, är det en svårsmält bild som växer fram, en bild som få skulle acceptera utan protest. Ett plus ett blir varken två eller tre, det blir betydligt mer.
Nu senat ska en utredning, som ska läggas fram senast till årsskiftet, titta på om polisen ska få tillgång till PKU-registret, det vill säga den biobank med DNA-prov där de flesta svenskar födda efter 1975 finns. Det registret som bara skulle användas för forskning.
Övervakning och personlig integritet är två vågskålar som måste balanseras på ett rimligt sätt. Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att offras alltför lättvindigt.
Därför behövs det en utredning, eller varför inte en sanningskommission, som tittar helheten och inte bara på de enskilda bitarna i det svenska övervakningspusslet.
Den utredningen borde förresten ha varit tillsatts för länge, länge sedan.