Politiker är sig lika.
För en infrastrukturpolitiker är det roligare att klippa blågula band, och förklara nya vägsträckningar som varande invigda, än vad det är att satsa pengar på att laga potthål och tjälskador.
Sak samma med sjukvårdspolitiker. Känslan att medelst en knapptryckning få köra igång den nya röntgenutrustning är självfallet trevligare än att ägna tid åt så triviala saker som fallolyckor och att det städas ordentligt för att förebygga spridningen av multiresistenta bakterier.
Fallolyckor är ett stort samhällsproblem. Större än vad många riktigt vill erkänna. Att gamla ramlar, blir inlagda på sjukhus, och kanske aldrig riktigt återhämtar sig, brukar inte ge några större rubriker. Om samma person skadar sig i en trafikolycka hade det blivit en notis i lokaltidningen, och kanske en notering om skadeläget.
Detta säger statistik från Socialstyrelsen om fallolyckor: Drygt 1 000 personer dör varje år till följd av fallolyckor, cirka 70 000 skadar sig så allvarligt att de blir inlagda på sjukhus. Fallolyckorna kostar samhället 11,1 miljarder kronor varje år, och då är inte kostnaderna för primärvården inräknad. De flesta är 80 år eller äldre.
Som ren jämförelse dog 254 personer i trafikolyckor förra året. Det var 16 färre än året före.
Sjukvården måste prioritera. Pengarna räcker inte till allt. Onödiga ingrepp och överkonsumtion på sjukhusen är ett växande problem. Rätt vård är minst lika viktigt som rätten till vård.
Samtidigt är sjukvårdens politiker stolta över att kunna ge det bästa och senaste behandlingsalternativet till patienterna. En skrytvals om det egna landstinget torde vara ett säkert sätt att vinna några extra röster i landstingsvalet.
Dagens medicinska och medicintekniska utveckling är självklart välkommen, att fler liv kan räddas är positivt. Men samtidigt finns det en risk att man bland all ny medicin och ny teknisk utrustning glömmer bort det som borde vara grundläggande för all sjukvård; att jobba förebyggande. Till exempel med fallskador hos äldre.
Kom nu inte och säg att det inte går, för det går.
För inte så länge sedan toppade Skellefteå den officiella statistiken över fallskador. I dag återfinns kommunen någonstans i mitten.
Nej, det handlar inte om svingade trollspön och undergörande magiska formler. I stället handlar det om en så enkel åtgärd som statistik; att registrera, definiera riskfaktorer och åtgärda det som går ett åtgärda. Svårare behöver faktiskt inte ett framgångsrikt samarbete mellan kommun och landsting vara.
Det finns en mängd olika orsaker till att man faller. Inomhus kan det handla om hinder som sladdar och mattor utan halkskydd, utomhus kan det bero på trottoarkanter, dåliga skor och halka. En tredje faktor är att äldre inte tänker på att de har sämre reaktionsförmåga, sämre syn eller liknande och inte klarar samma saker som tidigare.
Mycket är sådant som relativt enkelt går att åtgärda.
Visst är det kul med nya, fina maskiner, att klippa blågula band och trycka på startknappar. Men det borde inte hindra sjukvården från att också skänka de 70 000 personer som varje år skadar sig i fallolyckor en tanke. Färre äldre på ortopeden handlar om mindre kostnader för samhället, men framför allt om mindre mänskligt lidande.