Alliansens partiledare Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M) håller ihop bättre än den rödgröna regeringen.
Om fyra månader är det val.
Fram till dess kommer debatterna och utspelen att avlösa varandra.
Söndagskvällens stora partiledardebatt i SVT gav en försmak av vad som komma skall. Tonläget var stundtals hetsigt och uppskruvat. Nivån på en del inlägg lämnade mycket i övrigt att önska. Samtidigt som debatten i andra stunder var klargörande, konkret.
Vad kan man då dra för slutsatser?
En är att det finns sprickor både inom och mellan blocken. Det är främst migrationspolitiken som ställer till det. Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill ha åtstramningar.
Att S och M vill göra gemensam och restriktiv sak i migrationspolitiken förvånar inte. Partiernas flöde av väljare till Sverigedemokraterna har, för att uttrycka sig milt, varit betydande.
Statsminister Stefan Löfven (S) försökte berätta för till SD flyktade väljare att åren när partiet stod för en mer öppen migrationspolitik var att betrakta som ett mellanspel. I september 2015 byggde Löfvens Europa inga murar. Nu är det precis vad samma Löfven och Europa gör. S-löften har kort hållbarhetstid, har det visat sig.
Migrationspolitiken kommer att bli ett av valets huvudnummer. De liberala politiker som ger sig in i debatten gör klokt i att fokusera på integration snarare än på migration. För samtidigt som flera partier vill ha en restriktivare migrationspolitik har Sverige en kommande arbetskraftsbrist att lösa.
Bara för att ta ett exempel; enligt Kommunals beräkningar behöver det anställas 135 000 fler i välfärden under den kommande mandatperioden. Liknande signaler hörs från flera andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund.
Antingen ser man människor som söker sig till Sverige som ett problem, eller så ser man dem som en möjlighet. Väljer man att se dem som ett problem behövs murbyggare som Stefan Löfven, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson. Väljer man att se dem som en möjlighet, som nödvändig arbetskraft och kommande skattebetalare behöver Sverige en effektiv integrationspolitik.
Vilken sida man som politiker än väljer är skildringen av ett framtida Sverige det viktigaste. Frågan som politiker och väljare måste ställa sig är om Sverige ska välja slutenhet och allehanda murar, eller om Sverige ska välja öppenhet och mångfald, ett liberalt samhälle. Många politiker är det svaret skyldig.
Det är flera stukade partier, med dåligt självförtroende, som går till val. Stefan Löfven gjorde en ovanligt slät figur, lät mest som en på förhand programmerad robot som sa vad LO ville att han skulle säga, mekaniskt och utan större engagemang.
KD-ledaren Ebba Busch Thor var lika bra i Martin Wicklins söndagsintervju i Sveriges Radio P1 som hon var dålig i partiledardebatten. Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (L) och Isabella Lövin (MP) var bättre, men bara marginellt bättre.
Nej, ska man hitta några debattvinnare får man söka sig till Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, Moderaternas Ulf Kristersson och Centerpartiets Annie Lööf.
Slutligen konstateras att de sprickor i regeringen som det viskats om under hela mandatperioden visade sig vara om inte avgrundsdjupa så nästintill. Alliansen höll ihop betydligt bättre. Det är det laget som Ulf Kristersson ska satsa på, inte sträcka ut handen till trötta och idélösa socialdemokrater.