Film AB Filuren presenterar stolt ”Norrbotniabanan”, en såpopera i 127 avsnitt i järnvägsmiljö.
Detta har hänt: Stambanan genom övre Norrland stod klar 1894. Tanken var att dragningen, åtskilliga mil från kusten, skulle kolonisera inlandet. Nu blev det inte så och drömmen om en kustnära järnväg växte. 2010 hade drömmen nått Umeå. Men där blev det tvärstopp.
Åren gick. Förespråkarna för Norrbotniabanan stångade sina pannor blodiga mot två oförstående borgerliga regeringar. Och även om friherren D T von Schulzenheim inte citerades i debatten så låg hans ord om norrländska berg och floder, höga backar och dyrbara broar ”för att erhålla några lass smör och ripor” och dallrade i luften.
Men så hände det någonting. Inför valet 2014 besökte S-ledaren Stefan Löfven Norr- och Västerbotten. Med sig i bagaget hade han ett stort stycke valfläsk, som få norrlänningar skulle kunna motstå; får vi bilda regering börjar vi bygga Norrbotniabanan innan mandatperioden är slut.
I augusti förra året lade Trafikverket fram sitt förslag för investeringar 2018–2029. Där fanns delsträckan mellan Umeå och Skellefteå med. Den fanns också med när regeringen lade fram sin plan för investeringar de kommande tio åren.
Avsnitt 92: Vad är en norrbotniabana?
Enligt Socialdemokraterna är vallöftet uppfyllt i och med det första spadtaget för stickspåret mellan Umeå och Dåva. Inte alls hävdar borgerliga länspolitiker som Edward Riedl (M), Andreas Löwenhöök (M) och Andreas Westerberg (L).
Den borgerliga trion har fått stöd från oväntat håll; från Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt, som meddelat att han inte stödjer regeringens infrastrukturplan. Han menar att ”regeringen vill satsa på stora motorvägsbyggen som ökar klimatutsläppen och fördröjer nödvändiga satsningar på Norrbotniabanan.”
Hur som helst kan Socialdemokraternas agerande liknas vid den lille mannen som gick till skräddaren, han som ville ha en kostym, men ingenting fick. Med den skillnaden att här gången fick en lille mannen någonting, ett par tumvantar.
Avsnitt 93: Vad vilja Alliansen?
På riksplanet är tre av fyra partier måttligt intresserade av att bygga Norrbotniabanan. Undantaget är Centerpartiet, som har ett stämmobeslut på att verka för att järnvägen byggs.
På det lokala och regionala planet är den borgerliga aktiviteten för Norrbotniabanan större. Är det någon som ska kritiseras för att vallöftet från S uppfylls med hjälp av ett första spadtag i byggandet av ”blindtarmen mellan Umeå och Dåva”, som Andreas Westerberg (L) skriver i ett uttalande, så är det Socialdemokraterna.
Frågan är: Järnvägsfint, eller inte, glädjebesked, eller inte. Norrbotniabanan är alltför viktig för att användas som slagträ i valdebatten.
Enade vi stå, splittrade vi falla, konstaterade redan den grekiske fabeldiktaren Aisopos (620–560 f Kr). Tänk om Norrlands samlade politikerskara kunde bilda en enad front mot motståndarna till Norrbotniabanan i stället för att ”kasta järnvägsräls” på varandra.
Det viktigaste är att Norrbotniabanan byggs, helst snabbt som attan.