Vi säger ja när andra säger nej.
Ungefär så brukar det låta i reklamen för snabblån.
Men att säga ja när andra säger nej innebär att kreditföretagen tar en risk, en kalkylerad sådan, men dock en risk. Det är en risk som låntagaren får betala. För tio år sedan granskade Affärsvärlden kostnaderna kring dessa lån. Den högsta effektiva räntan hamnade på 18 228 procent. Nej, det är ingen felskrivning.
Sedan dess har reglerna stramats åt. Företagen som säger ja när andra säger nej behöver ett godkännande från Finansinspektionen, kreditbedömningar har blivit obligatoriska.
Trots det blir företagen som ger snabblån fler och fler, omsättning ökar samtidigt som skuldberget hos Kronofogden fortsätter att växa. Det sistnämnda är enligt Finansinspektionen en följd av att företagen börjat vända sig till en svagare grupp konsumenter.
Vissa tar snabblån för att finansiera semestern, andra gör det för att skaffa pengar till sitt spel- eller alkoholmissbruk, för några handlar det om ren konsumtion, om statusjakt eller att kunna köpa julklappar till sina barn. Det kan vara oerhört svårt att motstå alla festelser.
Men det är ofta en motorväg in i skuldfällan.
Ur den aspekten är det rimligt att reglerna stramas åt ytterligare. Regeringen vill införa ett räntetak och ett kostnadstak för snabblånen. Man vill också skärpa reglerna kring marknadsföring. Reklamen ska inte få utformas så att ”den lockar konsumenter till ogenomtänkta beslut”.
I ett pressmeddelande konstaterar biträdande justitieminister Heléne Fritzon (S) att förslaget ”stärker skyddet för konsumenterna och begränsar möjligheten att profitera på människors ekonomiska utsatthet. Det är oacceptabelt att konsumenter utnyttjas”.
Det är bara att hålla med. Regeringen gör helt rätt när man vill skärpa reglerna kring dessa lån.
Det finns säkerligen en och annan som anser att ett lån är en affärsuppgörelse mellan långivare och låntagare och att staten inte ska lägga sig i sådant. Men när tusentals svenskar riskerar att fastna i en skuldspiral, och till slut skickas till kronofogden, är i högsta grad en politisk fråga.
Kreditupplysningsföretaget Syna har undersökt hur mycket svenskarna är skyldiga Kronofogden. Stockholmarna toppar med 9 156 kronor per invånare medan västerbottningarna är bäst i klassen med 4 419. Totalt är svenskarna skyldiga 66,1 miljarder, eller 8 057 kronor per invånare.
Det är skrämmande siffror.
Att hamna hos Kronofogden är något av en personlig tragedi. Konsekvenserna är stora. Det kan till exempel bli svårare att ta lån och hyra lägenhet. Vill man låna pengar är man många gånger hänvisade till, just det, de företag som sysslar med snabblån. Spiralen snurrar allt snabbare.
Är det liberalt att staten lägger sig i en affärsuppgörelse mellan två parter?
Är det inte den enskilda låntagarens ansvar att skuldberget inte ska växa till ohanterliga proportioner?
Frågan som alltid måste ställas är: Vems frihet är det som ska prioriteras?
Ska kreditföretagens frihet att utnyttja människor som har problem med sin privatekonomi, eller är det de personer som har svårt att klara sin privatekonomi. Svaret på den frågan är väldigt enkelt.
Tyvärr är det så att även med regeringens åtgärder lär Lyxfällans båda ekonomiexperter Patrick Grimlund och Magnus Hedberg även fortsättningsvis ha fullt upp att göra.