Vård efter behov och på lika villkor.
Det innebär att alla medborgare har rätt till lika vård och behandling oavsett ålder, kön, sexuell läggning, funktionshinder, bostadsort, utbildning, social ställning, födelseland eller religiös tillhörighet. Men frågan är hur jämlik vården är.
Socialstyrelsen konstaterar bland annat att läkemedelsbehandlingen vid flera stora folkhälsosjukdomar är ”mindre ändamålsenlig för lågutbildade och utlandsfödda, än för högutbildade och svenskfödda” och att ”högutbildade ordineras oftare nyare och därmed dyrare läkemedel.”
Så får det naturligtvis inte vara.
Redan under utbildningen behöver fokus läggas på de socioekonomiska faktorerna och andra faktorer som påverkar vård och behandling.
Den svenska vården på ”lika villkor” är en illusion, en teoretisk önskedröm.
Samtidigt stärker sjukvården enligt Novus sin position inför valet. 68 procent uppger att den är en av de viktigaste frågorna, den högsta noteringen sedan förra valet.
Hur handskas politikerna med detta intresse?
I Västerbottens har den rödgröna majoriteten – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – målat in sig i ett hörn, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna i ett annat. Sverigedemokraterna bildar ett eget ”tredje” block.
Positionerna är låsta. Det rödgröna blocket skäller på det borgerliga, det borgerliga på det rödgröna. Båda blocken vill erbjuda en så god vård som möjligt, men utifrån olika infallsvinklar, ideologierna utgör ett oöverstigligt hinder. Något blocköverskridande samarbete i de grundläggande sjukvårdsfrågorna är det inte tal om.
Den svenska sjukvården är inte vad den borde vara, det vill säga jämlik. Samtidigt växer köerna. Ta Västerbotten. I januari 2015 fick 1 697 västerbottningar vänta mer än 90 dagar på operation, i januari 2018 hade den siffran hunnit bli nästan dubbelt så hög. Risken att förtroendet för svensk sjukvård successivt urholkas är överhängande.
Att det ser ut som det gör är inte personalens fel, de gör ett fantastisk jobb oavsett klinik, vårdform och åkomma. Är det någon som ska ställas till svars så är det politikerna i allmänhet och den rödgröna landstingsmajoriteten i synnerhet. Det är de som tillsammans med landstingets tjänstepersoner har makten att förändra.
När det gäller sjukvårdspolitiken så finns det problem i den debatt som kommer att föras fram till valdagen. Det största är att den till stora delar föras av rikspolitiker och partiledare när det borde vara landstingspolitikerna som fick komma till tals. Det är de som styr och ställer. Det är de som behöver ställas till svars, eller hyllas.
Min förhoppning är att landstingsvalet i år inte blir ”det bortglömda valet”, att du som väljare inte slentrianmässigt tänker ”äh, det får väl bli samma som till riksdagen”.
Det resonemanget är sjukvårdsfrågorna alldeles för viktiga för.
På tal om en jämlik sjukvård: Enligt Cancerfondens nya rapport skulle 2 900 färre personer dö av cancer varje år om lågutbildade fick samma vård som högutbildade. Det, om något, borde alla politiker förhålla sig till nu när sjukvården ska debatteras inför valet.
Tyvärr är den svenska vården på ”lika villkor” i stora stycken en teoretisk önskedröm.