Kontroll. Att med jämna mellanrum kontrollera synen borde vara lika självklart som att med jämna mellanrum kontrollera bilen. Foto: Janerik Henriksson/TT
Förra året dog 254 personer i trafiken i Sverige, den lägsta siffran i modern tid, enligt statistik från Transportstyrelsen.
Det var Ines Uusmann – socialdemokratisk kommunikationsminister 1994–98 – som myntade begreppet nollvisionen, det vill säga att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken. Initiativet utgjorde startskottet för en bred satsning på trafiksäkerhet.
Mycket har gjorts sedan dess. Körbanor har separerats, mitträcken har byggts, hastigheterna har anpassats och fartkameror har inneburit ett ökat fokus på att hastigheterna hålls. Korsningar har byggts om och fler ska använda hjälm.
Riksdagens nya etappmål, att antalet trafikdödade 2020 inte får vara fler än 220, är inom räckhåll. Etappmålet innebär i klartext en halvering av antalet omkomna i trafiken från 2007 till 2020.
Men medan vägarna blir säkrare, och bilarnas tekniska utveckling går i svindlande farter, görs inte mycket åt den mänskliga faktorn. Vi vet till exempel att synen börjar försämras redan i medelåldern, vilket påverkar körförmågan. Vi vet också att reflexerna blir långsammare.
En person som fått diagnosen demens, eller har drabbats av stroke eller kraftigt nedsatt syn och hörsel, ska naturligtvis inte ska köra bil.
Man bör ta sig en funderare på varför alla som kör tyngre fordon, alla framför fartyg och flyg, helikopterpiloter och lokförare måste genomgå regelbundna synkontroller.
Men inte Sveriges 6,4 miljoner privatbilister.
Vi vet inte hur många som kör utan säker syn. De tusentals frivilliga tester som gjorts på Bilprovningen indikerar att ungefär en på tio inte uppfyller körkortskravet på synskärpa. Det motsvarar 650 000 bilförare. En hårresande siffra.
Att med jämna mellanrum kontrollera synen borde vara lika självklart som att med jämna mellanrum kontrollera bilen.
Men tittar man in i den ena änden av ålderspyramiden måste man titta in i den andra också. Det är nämligen inte i första hand de äldre bilförarna som ligger bakom dödsolyckorna i trafiken. Det är i stället manliga bilförare i åldern 18–25 år. De står för en oproportionerligt stor andel av trafikolyckorna med dödlig utgång.
För några år sedan gjorde försäkringsbolaget Folksam en studie som visade att unga män i BMW är tio gånger så ofta inblandade i trafikolyckor som förare av Toyota. Det beror snarare på att de överskattar sin körförmåga än att BMW är en sämre bil.. Den mänskliga faktorn är alltid en faktor att räkna med.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har varit märkligt tyst i trafiksäkerhetsfrågorna. Det har nog att göra med att det är valår i år. Att införa regelbundna kontroller för att säkerställa en förares lämplighet är inte bara dyrt, det skulle vara oerhört impopulärt. Många svenskar ser det nämligen som en mänsklig rättighet att ha kvar sitt körkort, även om man inte alltid uppträder hänsynsfullt och ansvarsfullt i trafiken.
Alla vet vad som krävs för att göra trafiken säkrare: mitträcken, separerade körbanor, trafikpoliser, farthinder, automatiska övervakningskameror och andra liknande åtgärder behöver kombineras med insatser mot alkohol- och drogpåverkade förare. Och varför inte regelbundna lämplighetskontroller sett ur ett medicinskt perspektiv.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen tycks inte ha modet att göra vad som krävs för att ta några ordentliga kliv mot nollvisionens förverkligande.