Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Vad fan får jag för pengarna?
Leif Östling, ordförande i Svenskt näringsliv, kommer för alltid att förknippas med just de orden.
Den hyllade tidigare Scaniachefen har just ”avslöjats” med att ha skatteupplägg i Malta och i Luxemburg, inte olagliga, men omoraliska i mångas ögon. Ordvalet var kanske inte det lämpligaste. Dagen efter blev det också offentlig avbön och sedvanlig skamsen pudel.
Kungligheter, politiker, företagsledare och kändisar har fastnat med handen djupt nedstucken i syltburken. Paradisläckan är den största i sitt slag sedan de så kallade Panamadokumenten 2016. Upprördheten är stor över allt fixande och trixande för att undvika att betala skatt, eller rättare sagt undvika att solidariskt betala skatt.
Moderaternas skattepolitiska talesperson Cecilia Widegren är arg, Liberalernas ekonomiskpolitiska talesperson Mats Persson är ännu argare, men finansminister Magdalena Andersson (S) och LO-ordföranden Karl-Petter Torwaldsson är argast.
Det behöver dock inte vara brottsligt det som Östling och tusentals andra svenskar sysslar med. Eller som Torsten Fensby, jurist och expert på skatteflykt, konstaterar: När jag började jobba med de här frågorna på 1990-talet handlade det i huvudsak om brottslig verksamhet, nu handlar det om laglig skatteflykt.
Skattepolitiken har hamnat i en ond cirkel, svår att bryta. Många tycker att de betalar alldeles för mycket i skatt, de minskar sin skatt med fiffigt konstruerade skatteupplägg i något skatteparadis. Staten går miste om skatteintäkter, tvingas höja skatten för att kunna finansiera välfärden, och allt annat, vilket gör att ansträngningarna att betala mindre i skatt ökar, vilket gör att …
Vi kan förfäras över den låga skattemoralen hos många förmögna svenskar, ja hos svenskar överhuvudtaget. För bortom skatteplaneringen finns svartjobb, skattefiffel på ”hobbynivå” och rent slarv. Men så länge skattesmitarna håller sig inom lagens råmärken är det ungefär vad vi kan göra och vädja att solidaritet ska gå före egoism.
Det gäller dock att inte blanda bort korten. Olaglig skatteflykt är ett reellt problem, och det finns definitivt upplägg som befinner sig i gråzoner, både juridiskt och moraliskt. De som håller sig till reglerna ska inte hängas ut som skurkar.
Det finns alltså all anledning att vara kritisk till de politiker och makthavare som är kritiska till Östling, som står i kö för att uttrycka sin bestörtning. Vad har de gjort?
Att Karl-Petter Thorwaldsson ”hoppas att skatteplanerarna skäms” ökar inte statens skatteintäkter. Det gör inte heller Moderaternas extrapengar till Skattemyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. I varje fall inte så länge skatteplanerarna befinner sig på rätt sida lagboken.
Finansdepartementet tittar på materialet och ser om det finns ”anledning att vidta ytterligare politiska åtgärder vad gäller lagstiftning till exempel.”
Det borde ha varit gjort för länge sedan.
Att vi svenskar tummar på skattemoralen innebär att staten går miste om ungefär 40 miljarder kronor varje år.
Men även utan de miljarderna hade det funnits pengar till en bra välfärd, bara politikerna kunde lära sig att prioritera vård, skola och omsorg