Det är inte en dag att fira, men väl en dag att uppmärksamma och minnas. Minnas därför att antisemitismen är ingenting som bara tillhör historien.
I år är det 80 år sedan Kristallnatten, kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar i Nazityskland hösten 1938. Kristallnatten ses som inledningen till Förintelsen.
Antisemitismen lever vidare, den är tyvärr inte utrotad. I Ungern eldar regeringen på judehatet genom den kampanj som pågått hela hösten mot finansmannen och filantropen George Soros. Europeiska judiska kongressens uttrycker ”djup oro” över ökningen av antisemitiska handlingar i Polen sedan nationalkonservativa Lag och rättvisa tog makten efter parlamentsvalet 2015.
Listan hade kunnat göras betydligt längre.
Antisemitismen lever vidare, även i Sverige. Inte heller här är den utrotad, tyvärr. I april förra året lade Judiska föreningen i Umeå ner sin verksamhet efter ett flertal hot, med rätt hög sannolikhet från nazister. I slutet av förra månaden togs det definitiva beslutet om nedläggning, Judiska föreningen i Umeå finns inte längre.
Men det handlar inte bara om hat och hot från vit makt-rörelsen. Det kan också handla om organisationer långt ut på vänsterkanten, eller muslimska invandrare med rötterna i Mellanöstern.
I december förra året utsattes synagogan i Göteborg för en brandattack. Maskerade personer kastade brandbomber mot synagogan. I december 2010 varnade människorättsorganisationen Simon Wiesenthal Center judar för att besöka Malmö. Den varningen finns kvar. De anser att ingenting har förändrats.
Listan hade kunnat göras betydligt längre.
Carinne Sjöberg, Umeåföreningens tidigare ordförande, säger till Dagens Nyheter (5/6 2018): ”Sympatier? Visst, alltid. Men i handlingsväg har det varit löst. Jag har fått politiskt stöd, men något beslut som gett resultat? Nej. Vi har önskat få se handling som stoppade nazisterna, aktiviteter som kunde peka framåt, så att de inte vinner.”
Politiker och företrädare för civilsamhället är snabbt framme och fördömer de antisemitiska hatbrotten. Men ord är ord och handling är handling. Det räcker inte med att statsminister Stefan Löfven (S) ryter till: ”Vi måste vara väldigt tydliga med att den här antisemitismen och judehatet har ingen plats i vårt samhälle.” (Norran 12/12 2017)
Bra Stefan Löfven, mycket bra. Men vad gör du? Om någonting är oacceptabelt i en statsministers retoriska värld måste det kunna tolkas som ett tecken på verklig kraftsamling. Men, nej …
Problemet är oerhört komplext. Antisemitismen är djupt rotad i Europa, på gränsen till kulturellt nedärvd. Därtill är antisemitismen en konspirationsteori: ”Judar har för stor kontroll över media” och ”Judar har för mycket makt över de internationella finansmarknaderna”, för att ta några exempel.
Inför tankegods står polisen och rättsväsendet maktlösa. Tankar kan varken fängslas eller lagföras.
Antisemitismen måste förebyggas och bekämpas, från alla läger, med alla till buds stående medel. Kunskapsnivån måste höjas; om historien, om vilka grupper som sprider hatet och hoten och hur allt hänger samman. Självklart har vi alla ett ansvar för nolltolerans i vår närmiljö. Skyddet för de judiska församlingarna behöver förbättras och polisen måste tillföras mer resurser och kompetens för att kunna beivra brotten, när brotten begås.
I en liberal demokrati är få misslyckanden så stora som när en minoritetsgrupp känner sig tvungen att lägga ner sin verksamhet till följd av hot. I Umeå har antisemitismen vunnit slaget, men den får aldrig vinna kriget.