Pappa Ludvig är svårt sjuk. Tumören äter allt snabbare upp honom inifrån.
Världens kanske bästa sjukvård, den svenska, har gjort vad den har kunnat. Men till sist står läkarna maktlösa. Slutet närmar sig snabbt.
När livet går sönder behöver familjer hjälp och stöd. Det är mångas smärta som Ludvigs livskamrat ska bära: naturligtvis sin egen, men även barnens och Ludvigs. Det är många som inte orkar, som tärs av sin näras sjukdom.
Vem tar ansvar för stöd till barn vid nära anhörigs sjukdom, undrar Liberalernas sjukvårdspolitiker Carin Hasslow, i en viktig och angelägen interpellation ställd till Karin Lundström (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden.
Rådfrågar man lagboken är svaret glasklart: det är sjukvårdens uppgift och skyldighet. Ansvaret vilar tungt på Västerbottens läns landsting.
Hur det fungerar? Man kan väl att det finns en viss förbättringspotential.
Så här skriver Carin Hasslow bland annat i sin interpellation: ”Jag har alltid trott att det ska ha funnits ett professionellt stöd både för barn och vuxna som hamnar i denna cancerkarusell. Men hela tiden faller allt tillbaka på att vi föräldrar får ta hand om det, berättar en pappa.”
Vad som är viktigt att tänka på i sammanhanget är att det som passar i en familj fungerar kanske inte alls i en annan. Tvärsäkra råd om vad som behöver och ska göras, och hur det ska göras, ”undanbedes vänligt men bestämt”. Varje familj och varje familjs situation är unik.
Det enda som är gemensamt är att en förälders, eller en nära anhörigs, svåra sjukdom påverkar hela familjen, både på det emotionella och på det praktiska planet.
”Tyvärr kommer signaler på att vården inte alltid möter barnens behov av stöd på ett bra sätt”, skriver Carin Hasslow vidare.
Klarar inte landstinget av sina uppgifter, och då handlar det inte bara om den rena hälso- och sjukvården, utan också, som i det här fallet, att ta ansvar för barnen till svårt sjuka föräldrar, är det lämpligt att söka hjälp utifrån.
Svenska kyrkan har till exempel stor erfarenhet av sorgearbete, inte minst för dem som förlorat, eller är på väg att förlora, en nära anhörig.
Kunskapen om barn som anhöriga måste öka inom sjukvården. Alla måste våga möta ett barn som har det svårt. Genom noggranna rutiner och stödsamtal kan sjukvården fånga upp barn till svårt sjuka föräldrar, både med en somatisk sjukdom, med en psykisk sjukdom eller med en missbruksproblematik.
Att barn till svårt sjuka föräldrar får den hjälp och det stöd som de behöver borde vara en självklarhet.
Det man kan hoppas på är att det finns utarbetade rutiner och tillräckligt med kunskap i landstinget i Västerbotten.
Om inte, se till att skaffa kunskap, och det snabbt.
Så här står det i socialtjänstlagen: Ett barns behov av information, råd och stöd ska särskilt beaktas om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har en psykisk störning eller annan psykisk funktionsnedsättning, har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada eller har ett missbruk av alkohol, annat beroendeframkallande medel eller spel om pengar.
Mycket klarare kan landstingets skyldighet och ansvar knappast bli.
- Fotnot: Ludvig är en fingerad person och har ingenting med texten i övrigt att göra.