Skönheten sitter på insidan.
Det finns dem som inte håller med. Kroppen har blivit en mångmiljardindustri där företag tjänar stora pengar på utseendefixeringen.
De allra flesta vill se så bra ut som det bara går. Det finns i grund och botten inget ont i att vilja se bra ut, även om det kan anses vara ytligt. De kvinnor (och män) som är beredda att betala tiotusentals, ja hundratusentals kronor på skönhetsoperationer, måste få göra det.
Men vad händer om någonting går fel, om man efter en misslyckad näsoperation drabbas av andningsproblem, ansiktsfrakturer och nervskador. Det var precis vad som hände ett 40-tal personer som skadats i samband med misslyckade ingrepp på en privat klinik utanför Stockholm.
Det som hände på Karolinska universitetssjukhusets öron-, näsa- och halsmottagning, dit flera av patienterna vände sig, var att de nekades hjälp med hänvisning till att de själva valt att göra ett kosmetiskt ingrepp. Per Stjärne, sektionschef och professor, säger till TT: ”Visst, det är hårt, men vi har begränsade resurser. Jag är medveten om att de här patienterna har besvär men det finns ju också ett utrymme att lösa det här inom den privata vården.”
Rent principiellt är det inte svårt att hålla med. Det gör också Karin Lundström (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Västerbottens läns landsting. Hon säger att frågan har diskuterats, att landstingsledningen följer den noga, men att det ännu inte finns några utarbetade riktlinjer.
Men frågan är betydligt mer komplicerad än bara ett principiellt perspektiv. Dels säger hälso- och sjukvårdslagen att man inte får titta på orsaken till skadorna, och dels är det mycket här i livet som är självvalt, man utsätter sig för risker när man spelar fotboll och åker skidor, man gör det när man röker och/eller snusar.
Sjukvård på lika villkor är också en grundläggande mänsklig rättighet, liksom rätten att slippa diskrimineras i vården. Det konstateras i både hälso- och sjukvårdslagen och i diskrimineringslagen. Med andra ord är det svårt för sjukvården att med dagens lagstiftning neka någon vård, även som skadan orsakats inom skönhetsbranschen, naturligtvis under förutsättning att det är medicinskt motiverat att behandla dem.
Den stora frågan är om det är den allmänna hälso- och sjukvårdens uppgift att städa upp efter misslyckade skönhetsingrepp. Om svaret är nej behöver alltså de lagar som styr hälso- och sjukvården både ses över och justeras.
Hösten 2015 presenterades den så kallade Skönhetsutredningen. Det var tänkt att den skulle leda fram till en ny lag som skulle skydda konsumenten vid skönhetsingrepp. Men inte mycket har hänt. Socialdepartementet har inte visat något större intresse för utredaren Eva Nilsson Bågenholms kloka tankar och funderingar.
Det är minst sagt beklagligt. För det finns en hel del intressanta frågeställningar att ta tag i: hur konsumenternas skydd kan stärkas vid skönhetsoperationer, hur man från samhällets sida kan öka kraven på dem som utför ingreppen och inte minst hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan dem som utför ingreppen, konsumenten (ett skönhetsingrepp räknas som en konsumenttjänst, inte som hälso- och sjukvård) och den allmänna sjukvården.
Det är knepiga frågor, inte minst utifrån ett rent principiellt perspektiv. Det vore bra om en ny utredning en gång för alla kunde slå fast vad som gäller och vad som inte gör det. Men framförallt behövs tydliga nationella riklinjer för hur sjukvården ska agera.