Svensk arbetsmarknadspolitik är ineffektiv, konstaterar Riksrevisionen i en kritisk rapport.
Glädjekalkyler.
Det går att med ett enda ord sammanfatta Riksrevisionens granskning av de mer än 20 nya arbetsmarknadspolitiska insatser som introducerades mellan 2006 och 2015.
Både borgerliga och socialdemokratiskt ledda regeringar har misslyckats med att beräkna antalet deltagande i programmen.
Kärt barn har många, ofta flerstaviga namn: Nystartsjobb, yrkesintroduktionsanställningar, extratjänster, plusjobb, traineejobb, moderna beredskapsjobb, utbildningskontrakt, instegsjobb, Fas 3. Alla har de samma målsättning; att ge dem som har svårast att hitta ett jobb någon form av sysselsättning.
Det är en god tanke att samhället ska hjälpa och stötta de människor som av olika anledningar inte får plats på dagens arbetsmarknad. Samtidigt är de framgångsrika satsningarna få. För sex av tio granskade åtgärder blev det faktiska deltagarantalet högst 25 procent av det förväntade.
Fiasko är ett i sammanhanget användbart substantiv.
Socialdemokraternas utlovade traineejobb är ett bra exempel på ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko. Först skulle det bli 32 000 jobb, sedan 8 000, för att slutligen bli knappt 500, och sedan läggas ner. Inte ens löftet att staten skulle stå för upp till 85 procent av lönekostnaden fick arbetsgivare inom välfärds- eller bristyrken att nappa.
Det finns uppenbarligen gott om politiker och tjänstemän, som inte bara har svårt att räkna, utan som också har problem med att analysera: Är insatserna efterfrågade eller inte, hur påverkar konjunkturutveckling intresset från arbetsgivare och arbetssökande och konkurrerar insatsen med andra insatser.
Eller som Riksrevisionen konstaterar: ”Systematiska avvikelser mellan förväntningar och utfall indikerar att regeringen har otillräcklig kunskap om effektiviteten i sina arbetsmarknadspolitiska instrument.”
Det är bra att regeringen tar arbetslösheten på allvar, frågan är bara om satsningarna är de rätta. Det är ont om lysande undantag i arbetsmarknadsåtgärdernas mörker. Men nystartsjobben gav jobb åt 17 000 av 22 000 förväntade,
Men alla andra arbetsmarknadsinsatser? De som ska göra att arbetskraften kan följa med när marknaden förändras på grund av teknikförändringar och annat.
Det behövs en ny inriktning på svensk arbetsmarknadspolitik. En stor del av de arbetslösa som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden har för låg kompetens och/eller för dåliga kunskaper i svenska för att vara anställningsbara. Det behövs långsiktiga satsningar för att lyfta denna grupp.
För ska man vara riktigt ärlig så är det inte jobben som saknas, möjligen i en lågkonjunktur, men inte i en högkonjunktur som dagens. Vad som i stället saknas är arbetssökande med rätt utbildning, matchningen på arbetsmarknaden, mellan arbetssökande och lediga jobb, har stadigt försämrats de senaste åren.
Det är detta som dagens socialdemokratiskt ledda regeringen måste inse. Arbetslösheten löses inte med arbetsmarknadspolitiska insatser som lovar runt men håller tunt.
Rensa i stället upp i djungeln av anställningsstöd och satsa på fler riktiga jobb, bland annat genom att göra det enklare och billigare att anställa, satsa på riktig utbildning, som yrkesvux, och naturligtvis på bättre matchning på arbetsmarknaden.
Att det alltid kommer att finnas ett behov av arbetsmarknadsinsatser, oavsett vad de kallas, är en helt annan sak.
Dagens flora av låtsasjobb och glädjekalkyler imponerar inte. Optimistiska prognoser sätter inte någon i arbete.