Alliansens partiledare har knappast gjort sig förtjänta av blommor i frågan om den nya sjukvårdsskatten.
Att Sverige har en historiskt svag regering är ingen nyhet.
Fyra år med en statsminister som tycks sakna mål och mening med sitt regerande är dock snart över.
Men Sverige har inte bara en bräcklig regering, utan också en svag opposition. Det har varit hårda ord från borgerligt håll, men den som letar efter tecken på att Alliansen på allvar velat äventyra regeringens existens lär ingenting hitta.
Efter en och annan kompromiss har den rödgröna regeringen i stort fått igenom sin politik.
Ett talande exempel på hur oppositionen agerar, eller rättare sagt, låter bli att agera, är i frågan om den nya sjukvårdskatten. Regeringen ville införa en ny sjukvårdsskatt för den nästan halva miljonen människor som har sjukvårdsförsäkring via sin arbetsgivare. Det ville varken Alliansen eller Sverigedemokraterna.
Enkel matematik säger att Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, tillsammans med Sverigedemokraterna, har 183 röster. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har 159. En majoritet i riksdagen hade kunnat säga nej till en skatt som av experter dömts ut som feltänkt och kontraproduktiv.
Men gjorde det inte. I stället släppte de igenom en sjukvårdsskatt som både de själva och många av deras väljare inte gillar.
Hur kunde det bli så här? Är en riksdagsmajoritet ingenting värd i skarpt läge?
Alliansen skyller naturligtvis ifrån sig, hänvisar till budgetreglerna, att man inte ska bryta ut enskilda frågor ur helheten. Det som Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, gjorde hösten 2013 när man plockade ut valda delar ur den dåvarande alliansregeringens budget.
Men det finns en avgörande skillnad. Medan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna agerade oansvarigt hade Alliansen kunnat säga nej till sjukvårdsskatten, utan att bryta mot budgetreglerna. Det menar i varje fall finansutskottets kanslichef Mikael Åsell. Och han om någon borde ju veta.
Så varför inte?
Under hela mandatperioden har den borgerliga oppositionen vacklat. Tonläget har varit högt, regeringens politik har fått underkänt, den har sagts föra Sverige i fel riktning. Samtidigt har det funnits en rädsla för att på allvar utmana regeringen Löfven, en ovilja att ta ansvar för landet.
Chanser har sannerligen inte saknats.
Det har visserligen stormat i flera av de borgerliga partierna: Moderaterna har bytt partiledare, Liberalernas Jan Björklund utmanades och stundtals har halva havet stormat inom Kristdemokraterna. Det är bara Annie Lööf (C) som haft en någorlunda bekväm resa mot valet.
Under mandatperioden har de fyra borgerliga partierna inte heller agerat som en sammanhållen allians utan som fyra enskilda partier.
Men det räcker inte som förklaringar, eller bortförklaringar, om man hellre vill det.
Politik handlar i grund och botten om att genomföra så mycket som möjligt av sina idéer. Det är det som väljarna också förväntar sig av partierna. Finns det inte majoritet för ett förslag söker man stöd hos andra, finns det fortfarande ingen majoritet så ska förslaget falla.
Som sjukvårdsförsäkringen, som aldrig skulle ha klubbats igenom med det styrkeförhållandet för och emot som fanns.
Alliansens huvudansvar är att agera opposition till regeringen Löfven – inte vara dess stödhjul. I en demokrati är det knappast oppositionens uppgift att se till att regeringen får igenom sina förslag och garantera en svag regerings fortsatta maktinnehav.