I förra veckan var det partiledardebatt i riksdagen. Ironiskt nog var en av frågorna som debatterades bostadskrisen, den som regeringen, enligt de borgerliga partierna, inte gör någonting åt, och som de borgerliga partierna, enligt regeringen, inte gjorde någonting åt.
Knappt hade larmet från bataljen och stridsröken hunnit lägga sig innan Aftonbladet avslöjade att fackförbundet Kommunal ordnat en hyresrätt i en av sina fastigheter i Stockholms innerstad till utrikesminister Margot Wallström (S).
För det bör hon utredas för att se om ett mutbrott har begåtts, anser Institutet mot mutor. Så bör det också bli.
Vad som sades, och av vem, på mötet när lägenhetsaffären gjordes upp lär vi aldrig få veta. Ord står mot ord när Wallström och Kommunals ordförande Annelie Nordström båda försöker rädda vad som räddas kan. Det anmärkningsvärda är heller inte lägenhetsaffären i sig, att Kommunal fixar sådana åt toppar inom arbetarrörelsen är inte förvånande, det anmärkningsvärda är att striden mellan utrikesministern och fackordföranden utspelade sig inför öppen ridå.
Sedan kan man fundera hur Wallström tänkte när det helt plötsligt fanns en ledig lägenhet åt henne i Stockholms innerstad, stor var den också, där den normala kötiden är 13 år. Varningsklockorna borde högljutt och envetet ha klämtat.
Samtidigt är det som Svenska Dagbladet konstaterade i helgen; det här handlar inte om vad som är lagligt och vad som inte är det, det här handlar om vad som är lämpligt och vad som inte är det. Det är inte bara på bostadsmarknaden som många tvingas dra nytta av att ha rätt kontakter.
Det skandalomsusade fackförbundet Kommunals sex, sprit och bostadsaffärer riskerar naturligtvis att skada förtroendet för Socialdemokraterna. De starka banden mellan LO-förbunden och S, som många gånger varit en styrka för partiet, blir nu en belastning. För ett parti som ideologiskt säger sig stå för frihet, jämlikhet och broderskap (metaforiskt menat) är det förödande att bli sammankopplade med en maktelit som missbrukar både gräsrötternas pengar och förtroende.
Nej, han har det inte lätt, statsminister Stefan Löfven. Starten på regeringstiden har varit allt annat än nådig med nedröstad budget, fallen Decemberöverenskommelse och en flyktingkris på halsen. Efter en lång julledighet var säkerligen planen att förra veckans partiledardebatt skulle innebära startskottet för nya tag i politiken. Nu blev det inte så. Han fick plötsligt annat att tänka på. Och agerade – i vanlig ordning – alldeles för sent.
En bostadspolitisk invit över blockgränsen ger en liten fingervisning i vilken riktning Stefan Löfven vill gå för att försöka klamra sig fast vid makten. Om han lyckas med det är en annan fråga. De borgerliga partierna ska naturligtvis inte avvisa regeringens inviter, men också kräva någonting tillbaka.
Kommunals agerande har skadat partiet. Skulle inte bli ett dugg förvånad om Stefan Löfven sitter på sin kammare och likt en Oscar Wilde suckar: Men sådana vänner behöver man inga fiender.