I början av april kunde svenska medier rapportera om att 300 kurder hade kidnappats i norra Syrien. Kidnapparna uppgavs ha kopplingar till ”terrornätverket al-Qaida”, som i januari hade tagit på sig attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo.
Bara några dagar innan kidnappningen hade den stora universitetsmassakern i östra Kenya ägt rum. Svenska nyhetsjournalister vidareförmedlade givetvis även den tragiska nyheten, och berättade att ”terrorgruppen al-Shabaab” hade tagit på sig dådet. Samtidigt kom nya rapporter om att en annan så kallad terrorgrupp, Islamiska staten (IS), fortsatte att orsaka död och förintelse i norra Syrien och i Irak. Så kan det gå, när ”terrorgrupper” är i farten.
Förra veckan var det Boko Haram som stod i medialt fokus, när nya massgravar upptäcktes i norra Nigeria och 200 kidnappade flickor befriades.
Att nyhetsredaktionerna bör rapportera om terrorn är självklart, men samlingsbeteckningen terrorgrupper är problematisk. Ordvalet terrorgrupper ger sken av att det skulle kunna vara frågan om galna terrorister, för vilka dödandet är ett självändamål. Därmed döljs det faktum att det finns en ideologisk drivkraft, en militant islamistisk agenda som borde uppmärksammas och bekämpas.
Gör jag en höna av en fjäder som reagerar mot tendensen att benämna islamistiskt våld som något annat än vad det i själva verket är?
Borde inte journalister som vill tala om ”terrorgrupper” och debattörer som vill omdefiniera militant islamism som ”fascism” eller ”högerextremism”, få göra det utan mothugg?
När allt kommer omkring är ju även terror är ett starkt ord, och nog borde det vara allmänt känt att IS förslavar människor i den egna lärans namn.
Men hur vi benämner saker är viktigt. I synnerhet när det gäller blodbesudlade rörelser som växer i styrka.
Lek med tanken att det i stället skulle ha varit nazister som i dag höll på att upprätta en ny statsbildning i Mellanöstern, som genomförde attacker mitt i den fria världen, och som utförde terror som ett led i kampen för en ny världsordning.
Det är svårt att tro att någon skulle få för sig att spegla en sådan händelseutveckling på ett slentrianmässigt sätt och med märkbar emotionell distans; ”jaha, nu har terrorgrupperna utfört lite terror igen”.
Och om så vore fallet, skulle det finnas all anledning att misstänka att samhället höll på att underskatta ett hot som borde tas på betydligt större allvar.