Foto: Javier Galeano/AP Photo/TT
Fidel Castro är död och begraven.
Precis om Ho Chi Minh, president i Nordvietnam 1954–1969, ville Fidel inte ha några monument uppförda efter sig. Men det tog inte många år innan vietnameserna byggde ett gigantiskt mausoleum i Hanoi där Ho Chi Minhs balsamerade kropp finns till allmänt beskådande – trots att han själv önskade att bli kremerad.
Om Kubas nya ledargarnityr, med brodern Raúl i spetsen, anser att minnet efter Fidel Castro gynnar diktaturen bättre än glömskan lär det bli både monument och gator och byggnader namngivna efter honom.
När Fidel Castro 1959 drev ut den korrupta Batistaregimen, som successivt förvandlat Kuba till en bordell och spelhåla, en amerikansk lydstat, var det många som hyllande honom. Intill sin död dyrkades han i delar av Latinamerika, en idol, en revolutionssymbol, på gränsen till en ikon.
Men vad Fidel Castro de facto gjorde var att han drev ut en diktator och ersatte denne med en annan, sig själv. Han utformade en diktatur efter sovjetisk förebild, en diktatur som präglades av våld och djupaste förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans politiska motståndare kastades i fängelse.
Att Kuba under Fidel Castro blev en övervakande och förtryckande enpartistat med stagnerande ekonomi, mer på grund av långtgående planekonomiska ambitioner än den amerikanska handelsbojkotten, får inte glömmas bort.
Inte heller att Castro skapade ett socialt system som länge överglänste många av grannländernas. Framför allt hälsovården höll god kvalitet.
Men i takt med att allmosorna från först Sovjetunionen och sedan Venezuela och Colombia började sina kollapsade det ekonomiska systemet.
Framtiden för Kuba är oviss. Vad lillebror Raúl Castro, som tog över när Fidel drog sig tillbaka 2008, egentligen vill och går för är svårt att veta.
Några större förändringar lär det inte bli, i varje fall inte inom överskådlig tid. Precis som i så många andra diktaturer, och vissa demokratier också för del delen, har det skapats en privilegierad politisk överklass, livrädd för förändringar.
Det har därmed byggts in en tröghet mot förändringar i själva det politiska systemet. Det finns med andra ord inte mycket hopp om förändring på Kuba.
Samtidigt måste Raúl Castro vara medveten om att Kuba behöver förändras. Lite hjälp på vägen fick han i och med att president Barack Obama började lätta på USA:s restriktioner. Fidel Castro var tveksam, men Raúl nappade på kroken. Risken är att med Donald Trump i Vita huset kommer klockan att vridas tillbaka.
Så vilken väg vandrar Kuba?
Medan Fidel Castro under hela sin karriär som Kubas oomtvistade envåldshärskare kastade sina trånande blickar mot Sovjetunionen kastar Raúl Castro sina mot Kina: lika mycket politiskt förtryck, lika lite mänskliga rättigheter och demokrati, lika mycket enpartistat men mer av västerländsk marknadsekonomi.
Men han gör det med oändligt försiktiga steg. Lillebror Castro håller gärna välbehövliga reformer på ett betryggande avstånd.
Så, hur ska vi minnas Fidel Castro, som en frälsare eller förtryckande despot? Kanske är det till och med så att det inte är Fidel som vi ska minnas, utan alla som genom åren fallit offer för den kubanska regimen.