I landets 50 snabbast växande kommuner håller bostadsbyggandet inte jämna steg med befolkningsutvecklingen trots de senaste årens ökade bostadsbyggande. (Dagens Nyheter 16/5 2015).
Det gäller kommuner i storstadsregionerna, men också regionala tillväxtorter som Gävle, Halmstad, Västerås och Östersund.
Bostadsbristen är i dag ett hinder för Sveriges ekonomiska utveckling. Den gör det svårare för människor att flytta dit jobben finns. Och den försvårar nyanländas etablering på arbetsmarknaden.
Det gör bostadsbristen till en av politikens absolut viktigaste frågor. Men många av de åtgärder som behövs blockeras av högljudda intressegrupper.
Ett exempel är Hyresgästföreningens senaste utspel om att en mer marknadsmässig prissättning av hyresrätter skulle leda till en social katastrof (Dagens Nyheter 18/5 2015).
Det är riktigt att en omläggning av hyressystemet skulle kunna innebära ekonomiska påfrestningar för en del hushåll. Men det är samtidigt ett problem som kan hanteras genom övergångslösningar, men också genom satsningar på så kallad social housing, något som nu prövas i Göteborg, där en del av lägenheterna i ett nytt, attraktivt, område byggs för hushåll med låga inkomster.
Det anmärkningsvärda med Hyresgästföreningens utspel är dock att man hellre än att reflektera över problemen med dagens system, som hämmar byggandet av hyresrätter och tvingar människor att belåna sig för livet för att kunna köpa bostadsrätter och villor, slår vakt om en liten grupp privilegierade hyresgäster. De som tjänar mest på hyresregleringen är i praktiken höginkomsttagare, eller personer med goda kontakter hos privata fastighetsägare, i storstädernas mest attraktiva lägen.
Motsvarande ointresse för problemen på bostadsmarknaden finns bland villaägare och bostadsrättsinnehavare. Ett sätt att öka rörligheten på bostadsmarknaden och förbättra utnyttjandet av det befintliga bostadsbeståndet vore att sänka reavinstbeskattningen – eller flyttskatten – och ersätta den med en fastighetsskatt.
Men i stället för att verka för en mer välfungerande bostadsmarknad, gör villa- och bostadsrättslobbyn sig till språkrör för människorna med de dyraste villorna och bostadsrätterna, som knappast skulle ha några problem att betala en fastighetsskatt.
Däremot brukar de flesta politiska aktörer kunna enas om att förenklade plan- och byggregler, minskade möjligheter att överklaga bygglov och förändrade bullerregler skulle kunna stimulera bostadsbyggande. Det är viktiga åtgärder, men knappast tillräckliga.
Den politiker som på allvar vill se till så att Sverige får en fungerande bostadsmarknad måste se över både hyresregleringen och beskattningen av ägda bostäder. Frågan är bara vem som är beredd att utmana några av de mäktigaste särintressena i svensk politik.
Svend Dahl