STOCKHOLM 2015-03-11 Intervju med utrikesminister Margot Wallstrˆm (S) p UD p tisdagen, med anledning av Saudiavtalet. Foto: Claudio Bresciani / TT / kod 10090
Ja, säga vad man vill om utrikesminister Margot Wallström (S), men hon har lyckats göra avtryck.
Först grälet med Israel sedan statsminister Stefan Löfven (S) förklarat att Sverige kommer att erkänna staten Palestina och nu storgrälet med Arabförbundet och Saudiarabien. Ett uppsagt militärt samarbetsavtal och ett wallströmskt uttalande om den saudiska regimen var vad som behövdes för att utlösa en diplomatisk kris – och en handelskris.
Ska Wallström risas eller rosas?
Har Sveriges internationella anseende förstärkts eller försvagats?
I fallet Israel är det tveksamt om erkännandet av Palestina ens kommer att påverka förhandlingarna i någondera riktningen om den på sikt helt nödvändiga tvåstatslösningen. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har, milt uttryckt, inte visat någon större förhandlingsvilja, varken före eller efter Sveriges tillkännagivande.
I fallet Saudiarabien sa Wallström vad många innerst inne tycker: att det är en i många och långa stycken barbarisk diktatur. En diktatur som piskar bloggare och förtrycker kvinnor. En diktatur som avrättar personer i en förfärande takt.
Ska Sverige exportera vapen eller värderingar till en diktatur av Saudiarabiens kaliber?
Att exportera vapen är lätt, att exportera samhällssystem och värderingar är betydligt svårare. Många demokratiska stater har genom åren försökt att tala förstånd med diktaturer, det vill säga ta upp frågor om mänskliga fri- och rättigheter. Men hittills har ingen lyckats med konststycket att omvända diktatorer vars oinskränkta makt hotas av fria val och mänskliga rättigheter.
Den borgerliga alliansen har understundom hånat regeringen för Stefan Löfvens ord: ”Sveriges nya regering är en feministisk regering”. Men att kritisera Saudiarabien för att landet kränker kvinnors rättigheter, inte ens låter dem köra bil, är feministisk politik från en dito regering.
1966 sjöng Gun Sjöberg in Stikkan Anderssons översättning av ”Non, je ne regrette rien”, Edith Piafs odödliga slagdänga. På svenska blev det ”Nej, jag ångrar inget”. Margot Wallström kan med gott samvete stämma in i den sången. Att stå upp mot förtryckarna, även om det kostar, är ingenting som i efterhand behöver ångras.
Ur det perspektivet är det beklagligt att både Stefan Löfven och Margot Wallström värjer sig mot att kalla Kina för en diktatur. Det vore klädsamt om utrikesministern kunde tala klarspråk om Kina också, ett land som för tillfället innehar världsrekordet i nackskott, det vill säga avrättningar. Ett språk borde gälla för alla förtryckare.