Diskussionen om klassamhället har länge varit skev.
Arbetarrörelsen har ”ägt frågan” medan liberalerna mestadels agerat reaktivt.
När vänstern har angripit klyftorna har liberaler svarat genom att prata om den sammanpressade lönestrukturen, eller kanske om reallöneökningar för vanliga löntagare.
Och när anklagelser om medansvar för utsugning har slungats iväg, har liberalerna pekat på utvecklingen i Indien och Kina.
Eller också har man uteblivit från diskussionen helt och hållet. Det finns ju så många andra ämnen än klass att uppehålla sig vid, exempelvis Nato och kärnkraft.
Men även för den som inser fördelarna med ett ekonomiskt system som genererar välstånd, och som dessutom råkar vara förenligt med demokrati, är det viktigt att inse att klass har betydelse.
I antologin ”Klassresan” från Bertil Ohlin-institutet ger ett antal liberala skribenter perspektiv på frågan om social rörlighet. Boken belyser de hinder för klassresor som finns, men artiklarna kännetecknas samtidigt av en befriande positiv grundinställning; den individ som bryter ny väg genom utbildning och strävsamhet förtjänar en eloge – och bör tillåtas att lyckas.
Denna hållning artikuleras tydligt av Carolin Dahlman, ledarskribent på Kristianstadsbladet, och författaren och kulturskribenten Therese Bohman, som båda manar till revolt mot jantelagen. Bohman går till storms mot den slentrianmässiga kritiken mot ”duktighetsnormen” som döljer det faktum att flit lönar sig.
Dahlman konstaterar att även om det finns strukturer är individen själv både ansvarig och kraftfull. Det är meningsfullt att stäva mot de egna personliga målen, men ibland behövs det en spark i baken. ”Det största handfängslet som sätts på oss är den passiva avundsjukan”, slår Dahlman fast.
Peptalk av detta slag må provocera många, men de kan vara nyttiga att lyssna till. I synnerhet för den som verkar i en västerbottnisk kontext.
Ett samhälle som endast bekräftar den som i någon mening lyckas och är stark, medan alla andra får skylla sig själva, är knappast ett önskvärt slutmål. Men till en sådan punkt har Sverige, och inte minst Skellefteå, ett betryggande avstånd.
Det är inte entreprenören som gör Skellefteå lite mer dynamiskt, företagsamt och attraktivt, som ”sviker” eller bör skämmas. Sveket ligger hos de strukturer och normer som håller människor tillbaka och som göder missunnsamhet snarare än framåtanda.
Arbetarrörelsen har ägt frågan medan liberalerna mestadels har agerat reaktivt.