In this photo taken on Wednesday, Sept. 24, 2014, healthcare workers load a man suspected of suffering from the Ebola virus onto an ambulance in Kenema, Sierra Leone, Thursday, Sept. 25, 2014. Sierra Leone restricted travel Thursday, Sept. 25, 2014 in three more "hotspots" of Ebola where more than 1 million people live, meaning about a third of the country's population is now under quarantine. Sierra Leone is one of the hardest hit countries in the Ebola outbreak sweeping West Africa that is believed to have killed more than 2,900 people, according to World Health Organization tolls published Thursday. (AP Photo/ Tanya Bindra) / TT / kod 436
Vi lever i en globaliserad värld, men vi agerar inte därefter.
Varor, människor och tjänster förflyttas med en hastighet som bröderna Wright inte ens kunde drömma om när de skuttade iväg sina revolutionerande 36,5 metrar med ”The Flyer” i december 1903.
Men det är inte bara människorna som snabbt och enkelt förflyttar sig världen över, det gör även de smittor och sjukdomar som de bär med sig.
Därför är det ebolautbrott som drabbat tre fattiga länder i Västafrika – Liberia, Guinea och Sierra Leone – inte bara en lokal katastrof, det är en lokal katastrof med potential att bli en global dito. Den rika världens uppvaknande har varit både sent och sömndrucket. Som det tyvärr alltför ofta är när det gäller Afrika söder om Sahara.
Eller som 44 hälsoexperter från 16 europeiska länder för att tag sedan skrev i den ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet: ”Efter månader av passivitet och försummelse från det internationella samfundet har ebolaepidemin i Västafrika spridit sig utom all kontroll”. Och: ”I dag utgör viruset inte bara ett hot mot de länder där utbrottet har blivit övermäktigt för sjukvården, utan mot hela världen”.
Långsamt har den rika världen börjat vakna. Lovat kraftigt ökade bidrag: Världsbanken, Japan, Kanada, Frankrike, USA, EU-kommissionen. I skuggan av att USA:s smittskyddsmyndighet CDC varnat för att mellan 550 000 och 1,4 miljoner människor kan vara smittade i januari nästa år. Det sena uppvaknandet är en tragedi.
Men hur fruktansvärt ebolautbrottet än är, och hur kusligt det än må vara att leva i ovisshet om smittan sprider sig till Europa, eller inte, så är det viktigt med proportioner och sammanhang. Kort inkubationstid, hög dödlighet och ett potentiellt hot mot världen gör att ebolautbrottet har all den dramaturgi som krävs för en katastroffilm.
Samtidigt, i den massmediala skuggan, utspelar sig en annan katastrof; att över en halv miljon människor, enligt organisationen Läkare utan gränser, dör i malaria varje år. 85 procent av dessa är barn under fem, omkring 90 procent av alla fall inträffade i Afrika söder om Sahara (WHO African Region). Siffrorna är dock osäkra eftersom långt ifrån alla fall registreras.
Västvärlden hade initialt kunnat göra mycket, mycket mer för att förhindra ett ebolautbrottet förvandlades till en ebolakatastrof. Nu är det bara en sak som kan hjälpa; massiva insatser från omvärlden. Om inte tillräckligt mycket görs ökar successivt risken att smittan landar någonstans i Europa med en flight från någonstans i världen. Vi lever, som sagt var, i en globaliserad värld.