I Mikael Wiehes ”Lindansaren” drömmer berättarjaget om att ”sväva högt där uppe / som en stjärna i det blå”, kunna ”dansa fram på tå”.
Det är nog också vad S-ledaren Stefan Löfven drömmer om i dagar som dessa, att kunna balansera på lina, nu när han dels ska bilda regering, dels ska snickra ihop en budget som en majoritet av riksdagens ledamöter kan acceptera.
Stefan Löfvens lindansande ska naturligtvis ses bildligt, inte bokstavligt, men det är ändå en god illustration av de svårigheter som han kommer att möta på vägen. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som enligt plan A ska bilda minoritetsregering, är till exempel intresserade av att ta hand om skolpolitiken. Vänsterpartiet kommer säkerligen att ställa långtgående krav på slopade vinster i välfärden och de borgerliga partierna är inte, av förklarliga skäl, intresserade av att stödja en socialdemokratiskt färgad politik. Hur Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna kommer att agera vet de väl knappast själva.
Ändå är Stefan Löfven övertygad om att ha kommer att kunna bilda regering och därefter presentera en budget med tillräckligt stöd. All den förhandlingsvana som han skaffade sig som ordförande för IF Metall lär komma väl tillpass.
De borgerliga partierna har understundom fått hård kritik; Moderaterna för att deras båda frontfigurer snabbt pös ut bakvägen efter valförlusten, och Centerpartiet och Folkpartiet för att hårdnackat ha varit väldigt tydliga med att man inte är beredda att förhandla med S om budgeten.
Mycket talar för att det blir Sverigedemokraterna som bestämmer om regeringen Löfven tvingas avgå, eller klarar sig. Jimmie Åkesson vill ha inflytande och dialog med både de rödgröna och med Alliansen. Samtidigt som varken det ”röda” eller det ”blåa” laget vill prata med SD.
Kritiken mot de borgerliga partierna är lite svår att förstå. De gick till val på att föra en gemensam borgerlig politik, inte agera stödparti åt en rödgrön regering. Före valet var det många som ville skrota blockpolitiken, nu efter valet är det många som vill fördjupa den ytterligare genom att bilda ett enda stort politiskt block någonstans i mitten.
Samtidigt är Löfven väl medveten om att om han lyckas slå in en kil i den borgerliga alliansen ökar hans och socialdemokraternas möjligheter att vinna framtida val. Mycket av Alliansens framgångar byggde på att man tillsammans har kunnat utmana S med en gemensam politik.
Stefan Löfven lär inte, som i sången, kunna dansa fram på tå. Att få igenom en budget lär snarare handla om att inte ta några felsteg, och sluta drömma om ett mittensamarbete. Därmed inte sagt att dörren till sakpolitiska uppgörelser för alltid ska vara stängd.