Sverige, vi har ett resultat.
Kontrollräkningen av riksdagsvalet är klar. De rödgröna partierna fick 144 mandat, Alliansen 143 och Sverigedemokraterna 62.
Därmed är det politiska dödläget bekräftat.
Många ledande politiker uppför sig som småbarn. Statsminister Stefan Löfven (S) vill bryta blockpolitiken, men inte förhandla med den samlade Alliansen. Han vill bara förhandla med Centerpartiet och Liberalerna.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet ligger lågt medan Sverigedemokraterna hotar med att fälla alla statsministerkandidater som inte vill tillgodose deras långtgående kravlista.
Så länge det gick bra att luta sig mot den klassiska höger-vänster-konflikten visste politikerna var de stod och väljarna vad de hade. Visst har det stormat ibland, men blickar man ut över Europa har svenska regeringar haft det ganska fridfullt. Sedan 1946 har Frankrike haft 66 regeringar, Italien 65, Storbritannien 25, Tyskland 24 och Sverige 18 (SVT 2/3 2018).
Sverigedemokraterna mopsar upp sig. Partiets gruppledare Mattias Karlsson säger i Ekots lördagsintervju att den som vill ha SD:s aktiva stöd för att bli statsminister, eller få igenom sin budget, måste ge någonting tillbaka.. Det rör sig om en mer restriktiv invandringspolitik, kortare vårdköer, krafttag mot ökad brottslighet och att förbättra fattigpensionärernas situation.
Eftervalsdebatten har handlat lika mycket om matematik som om politik. Så låt oss fortsätta på den linjen. Det rödgröna blocket fick 2 634 739 röster, det blå blocket fick 2 607 222 röster och Sverigedemokraterna 1 135 627. Med mer än en miljon röster mindre än både rödgröna och blå kan man fundera över hur relevant Sverigedemokraternas kravlista egentligen är.
Att på det här sättet per automatik hota fälla alla regeringar som inte gör som SD vill tyder på bristande respekt för demokratins spelregler. Är det inflytande över politiken som SD vill ha hade det funnits andra vägar att ta. Det som nu händer är att SD driver partierna i riktning mot någon form av blocköverskridande samarbete. Sverigedemokraterna isolerar sig själva.
Nu måste Stefan Löfven ta det ansvar för landet som en statsminister ska ta. I och med att han valde att inte avgå på valnatten, och låta den blivande talmannen sköta sonderingarna, som brukligt år, är det upp till honom att försöka lösa upp knutarna, försöka få de andra partiledarna att klättra upp ur de skyttegravar som grävts allt djupare sedan den där söndagen i september.
Frågan är om Stefan Löfven är mogen det ansvaret, eller om han även i fortsättningen har som huvudmål att splittra den borgerliga Alliansen. Det sistnämnda är lättare sagt än gjort. Alliansen är förvisso inte vad den en gång i tiden var. Men Alliansen håller ihop.
Den politiska trätan är i grunden inte fruktbar, det vet Löfven såväl som Moderatledaren Ulf Kristersson. Den enda vägen framåt är en socialdemokratiskt eller borgerligt ledd regering med stöd från den andra sidan vattengraven. Även om det finns sakpolitiska skillnader är det inte svårt att hitta frågor att enas om och samarbeta krig: Klimatpolitiken, skattesystemet, bostäderna.
Men då måste Stefan Löfven inse, och acceptera, att Socialdemokraterna gjort ett av sina sämsta valresultat någonsin och att ett eventuellt samarbete inte bara kan ske på S premisser.