Liberalerna kan se tillbaka på en kämpig mandatperiod.
På riksplanet ifrågasattes partiledaren Jan Björklunds göranden och låtanden. Han utmanades av Birgitta Ohlsson, men drog sig segrande ur striden.
Opinionssiffrorna har pendlat kring fem procent. Ett problem är att partiet inte vågat, eller som förre partiledaren Lars Leijonborg skriver i sina memoarer har liberaler ”ofta en tendens att se mera risker än möjligheter” när det hettar till.
På det lokala planet backade Liberalerna med drygt fyra procent i förra valet, och blev förbisprungna av Moderaterna som ledande borgerligt parti. Även Centerpartiet blev större, utan att själva öka mer än på marginalen.
Hösten 2016 hettade det till. Liberalerna lämnade det borgerliga samarbetet. Det hade länge ryktats om samarbetsproblem. Liberalerna ändrade sig dock och ett år senare skrev gruppledarna för Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna på en överenskommelse om att samarbeta som en allians igen.
Liberalernas lista till kommunfullmäktige i Skellefteå toppas av gruppledaren Andreas Westerberg. Den innehåller 14 män och 11 kvinnor.
Den tidigare gruppledaren Håkan Lindh finns inte längre på valbar plats och Jens Wennberg vill koncentrera sig på landstingspolitiken. Nya namn är Günter Larsson från Burträsk och Emma Gustafsson, Eriksberg. Allt under förutsättning att Liberalerna behåller sina fem mandat.
Den som närmare studerar Liberalernas lokala valmanifest, ”Låt människorna ta plats”, märker snabbt hur många L-förslag som kommunfullmäktige sagt nej till: Ett trafiksäkert Skellefteå, mer pengar till skolan, avsluta vänortssamarbetet med Tong-Ling, flytta E4 ut ur Skellefteå, mer lärarledd undervisning och en hel del annat.
Oppositionsrollen är otacksam i en kommun med en dominerande politisk maktstruktur. Kritiker kan avfärdas som isolerade.
Men när makten konsolideras och koncentreras blir behovet av de som ifrågasätter och säger emot bara större. Så oavsett hur många mandat Liberalerna och/eller Alliansen i sin helhet får så har de en oerhört viktig roll. Den att granska makten och hela tiden ifrågasätta dess beslut.
Bortom de lokala frågorna har Liberalerna i Skellefteå inte glömt partiets traditioner. Så här skriver man till exempel i sitt valmanifest: ”Kommunen slarvar i frågor som gäller mänskliga rättigheter eller medbestämmande. /…/ Kommunen har inte agerat för att förbättra situationen för människor som förlorat personlig assistans.”
Den typen av frågor är viktiga att driva. Kopplar liberalismen loss från människors vardag riskerar den att bli sin egen fiende.
Men liberalismen handlar också om att med en annan ideologisk färg än brunt bekämpa framväxten av religiösa och etniska parallellsamhällen. Att vara vaksam så att brottslighet inte begränsar människors frihet att kunna leva det liv som de önskar. Problem som tyvärr är ganska vanliga längre söderut.
Språkskola för nyanlända barn, som Liberalerna i Skellefteå vill ha, är ett exempel på en reform som skulle ge barn chansen att tidigt ta steget in i det svenska samhället.
Politiken kan ibland ses som orättvis. I Skellefteå har Andreas Westerberg, trots nationell motvind, drivit en outtröttlig oppositionspolitik. Om det kommer att belönas av väljarna återstår att se. Hur som helst kan ett parti som vill växa inte låta ängslighet styra.