Många unga har svårt att få lån efter de många kreditrestriktioner som införts.
En etta på 30 kvadrat i någon av Sveriges 20 största städer.
Det låter som en ganska anspråkslös dröm.
Ändå är det bara en dröm för en hel generation ungdomar.
En kartläggning från statliga bolåneföretaget SBAB visar nämligen att unga upp till 29 år generellt sett har för låga medellöner för att få lån.
Problemet är de många kreditrestriktioner som införts av bankerna, Finansinspektionen och regeringen. Inte minst, förstås, de båda amorteringskraven, som gör att kalkylen för att få lån blir svår att få ihop för de med lägre inkomster.
Det är på många sätt en väntad utveckling. Många inom finanssfären, byggsektorn och politiken varnade för att hårdare utlåningsregler skulle drabba marginalgrupper som unga.
Finansinspektionen ville inte lyssna. I november anklagade i stället generaldirektör Erik Thedéen de som var emot ett utökat amorteringskrav för att tala i egen sak: ”De som nu diskuterar är de som lever ganska bra på den här uppgången. Fastighetsmäklare, byggbolag och banker … Men vilka är det som inte har det bra? Det är folk som inte kommer in på bostadsmarknaden.” (Göteborgs-Posten 10/11 2017)
Nu finns siffrorna svart på vitt. Kritikerna fick rätt. Finansinspektionen och regeringen hade fel.
När kreditrestriktionerna dessutom lett till minskat byggande, som många byggföretag varnat för, är det uppenbart att de måste lättas upp. Nybyggda lägenheter kommer visserligen inte att lösa bostadskrisen för unga, men kan ändå bidra till ett ökat bestånd och därmed så kallade flyttkedjor.
Det är inte heller så att avskaffade amorteringskrav i sig kommer att lösa några av bostadsmarknadens grundläggande problem – eller ungas utsatta situation specifikt. För det krävs andra åtgärder. Ett antal förslag cirkulerar just nu i debatten.
Bostadsföretaget Veidekke har föreslagit så kallade startlån – förmånliga bostadslån till unga, i likhet med studielån – och avdragsgillt bosparande. Båda förslagen, som också förts fram av Socialdemokraternas bostadspolitiska grupp, syftar till att göra det lättare för unga att få tag i det kapital som behövs för att köpa en bostad.
Men ingenting är utan problem. Startlån riskerar i likhet med de så kallade subprime-lånen, som gavs till mindre bemedlade i USA innan finanskrisen, att driva på fastighetspriserna utan tillräckliga värden i botten.
Ett subventionerat bosparande för unga är lättare att svälja med avseende på den finansiella stabiliteten. Å andra sidan kan man fråga sig varför ett sparande måste vara knutet till en framtida bostad för att vara subventionerat. Såväl buffert- som pensionssparande borde uppmuntras mer.
Att göra sparande på investeringssparkonton skattefritt skulle öka möjligheterna för folk att spara till sig själva och till sina barn. Om politiken sedan samlar sig och enas om bredare bostadspolitiska reformer, som löser upp knutarna på bostadsmarknaden, behöver man inte heller lägga sig i vad folk ska spara till.
Men tills dess framstår både en etta på 30 kvadrat och en fungerande bostadsmarknad som en hägrande dröm.
Joakim Broman