China's President Xi Jinping, right, shakes hands with Japan's Prime Minister Shinzo Abe, during their meeting at the Great Hall of the People, on the sidelines of the Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC) meetings, in Beijing, Monday, Nov. 10, 2014. An uneasy handshake Monday between Xi and Abe marked the first meeting between the two men since either took power, and an awkward first gesture toward easing two years of high tensions. (AP Photo/Kim Kyung-Hoon, Pool)
Vem tar ansvar, vem gör det inte?
Vem vill samarbeta, vem vill inte göra det?
Med bara lite mer än tre månader kvar till extravalet sträcker de fyra borgerliga partierna ut en hand i riktning mot de rödgröna och statsminister Stefan Löfven (S). Men det handlar inte om blocköverskridande överenskommelser, om en storkoalitionslösning, utan om hur den konstellation som har störst parlamentariskt underlag i minoritet ska kunna genomföra sin ekonomiska politik.
Om Stefan Löfven är den ansvarsfulla statsman, som han utger sig för att vara, kan han omöjligt tacka nej till den här inviten. Det här blir det första stora, skarpa testet på om ord bara är ord, eller om det också finns någon substans bakom.
Först och främst handlar det om reglerna för regeringsbildningen och om att stärka ramverket kring budgeten, att den ska tas i sin helhet, men också om röstningsreglerna.
Allt i akt och mening att ”undvika den typ av ansvarslösa agerande som Sverigedemokraterna nu givit exempel på”, som ledarna för de fyra borgerliga partierna skriver på DN Debatt.
Går det inte att komma överens om den politiska inriktningen, så går det kanske att komma överens om politikens spelregler i plenisalen.
Jo, Sverigedemokraterna har verkligen ställt till det genom att hota med att framgent rösta ner alla budgetförslag som inte tar hänsyn till deras politik. Men samtidigt måste alla ingrepp i demokratiska och parlamentariska principer göras med stor försiktighet, oavsett om det handlar om överenskommelser eller lagstiftning.
Med hjälp av en blocköverskridande uppgörelse kring rena procedurfrågor hade Sverige förmodligen blivit lättare att styra för en minoritetsregering, oavsett politisk färg. Samtidigt är det alls inte är säkert att en sådan uppgörelse på sikt skulle gynna något av de två stora blocken. Risken är i stället att politikerföraktet fortsätter att växa.
Så vad göra, nu när positionerna är låsta, nu när samarbetsinviterna förkastas en efter en, nu när inte ens lokala politiker tror på ett samarbete mellan M och S (se Norran 9/12 2014).
Ja, säg det.
Det får nästa regeringsbildare ta ställning till efter extravalet i mars, oavsett om personen heter Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra eller någonting annat. Någon form av överenskommelse över blockgränserna måste till om SD inte även fortsättningsvis ska kunna hålla hela riksdagen som gisslan. Det är alla medvetna och överens om. Problemet är bara att alla vill att någon annan ska ta ansvar – och det första steget.