Seagulls are seen on a streetlight in Cannes, southern France, Friday, Nov. 9, 2012. (AP Photo/Lionel Cironneau)
Om frågan ställdes till ett antal bybor, vilka är de viktigaste frågorna och symbolerna för en levande landsbygd, skulle svaren variera.
Att få ha kvar sin skola och sin affär är naturligtvis viktigt, liksom bra bredband och kollektivtrafik. Många hade säkerligen också svarat gatubelysningen. I dessa tider, när EU lagt sig i hur den ska utformas, finns det kommuner runtom i Sverige som tvekar inför kostnaderna. Man väljer i stället att släcka ner landsbygden.
På Norrans insändarsida är detta en med jämna mellanrum återkommande fråga. Uppenbarligen är det så att det ute i byarna finns en rädsla för att just deras gatubelysning ska bli spariverns rov. Om deras rädsla är motiverad är svårt att säga. Frågan diskuteras med jämna mellanrum i kommunfullmäktige, men sedan Skellefteås nya kommunalråd Lorents Burman (S) intog Brinken har tända lampor fått förbli tända.
Det där med stad kontra landsbygd är inte lätt. Säg den regering som fått beröm för sin landsbygdspolitik. När Västerbottens läns landsting genomförde sitt stora sparprogram var det många inlandsbor (ibland med rätta) som upplevde att de fick ta de stora smällarna. När Skellefteå kommun stänger byskolor och diskuterar var, när och hur lamporna ska lysa är det alltid några som känner sig orättvist behandlade.
De måste naturligtvis få ge uttryck för sin besvikelse. Samtidigt borde de ställa sig frågan: vad kan vi själva göra. När kommunen 1997 lade ner skolan i Vebomark gick byborna ihop, bildade en ekonomisk förening, och startade friskola, utan vinstintresse ska kanske tilläggas. Eller som rektorn Lillemor Normark säger: ”Vi har inga pengar att lägga undan”. I dag går drygt 30 elever på skolan. Affären i byn slog igen för några år sedan, men skolan finns kvar.
Många idrottsföreningar sköter sina fotbollsplaner, klipper gräset och så, samhällsföreningar driver bensinmackar och affärer som annars hade lagts ner. Och om nu belysningen på landsbygden är en så viktig symbolfråga borde det finnas all världens möjlighet till samarbete eller utökat dito med ”centralmakten” i staden. Det gäller helt enkelt att hitta en balans mellan vad kommunen ska göra och vad byarna kan/vill göra.
Oavsett om det handlar om rikspolitik eller kommunal dito är det politiken som står för förutsättningarna, men människorna som gör det möjligt. Ska hela Sverige leva, ska hela Skellefteå leva, krävs det betydligt mer än att bara hålla landsbygden vid liv. Då kanske man slutar diskutera symbolfrågor och tar itu med de som är verkligt viktiga för att både stad och land ska leva.