Att Sverigedemokraterna på sina håll inte kan fylla fullmäktigestolar hotar demokratin.
Alla röster är lika mycket värda.
Så brukar det heta i samband med valdagar. En medborgare, en röst.
Ur ett demokratiskt perspektiv är detta riktigt, men sett ur ett maktperspektiv blir det annorlunda. Exempelvis fick de väljare som röstade på Miljöpartiet i riksdagsvalet 2014 betydligt större utdelning på sina röster än exempelvis Sverigedemokraterna.
Partiernas röster och förmåga att leverera inflytande å sina väljares vägnar är direkt avhängig deras egen valbarhet gentemot övriga partier. Därför är det inte märkligt att de fyra borgerliga partierna så länge klamrat sig fast vid Alliansen; tillsammans har de varit starkare än var för sig. Detta gäller inte minst de mindre partierna.
Sett till det påvra resultatet har en röst på Sverigedemokraterna inte gett någon vidare utdelning till väljarna gällande direkt parlamentariskt inflytande, trots att det procentuella utslaget för partiet har ökat under de senaste mandatperioderna.
Rättvist eller orättvist? Det är irrelevant.
Demokrati och parlamentarism handlar inte om proportionellt inflytande, utan i stället om förmågan att bygga samarbeten, att tolerera kompromisser och att välja sina strider.
Men det är inte bara Sverigedemokraternas självförvållade ökenvandring som minimerat SD-väljarnas inflytande. Så har även varit fallet med partiets egna representanter.
Redan halvvägs under den förra mandatperioden kunde Dagens Samhälle konstatera att SD slog rekord i både antalet tomma stolar och politiska vildar. I september 2016 hade partiet mer än dubbelt så många politiska vildar som något annat parti. Vid mätningens hade SD 66 tomma stolar i beslutsfattande församlingar runt om i landet.
Moderaterna, som vid det tillfället hade näst flest tomma stolar, hade blott tre.
Det är tydligt att en röst på Sverigedemokraterna inte varit en garanterad röst på SD. Osäkerheten har varit hög; dels för att partiet länge haft så kallade öppna listor, men också för att partiet är så förtjust i att göra sig av med sina egna representanter och att många av dem väljer att stanna kvar på sina fullmäktigeplatser trots att de inte längre representerar partiet.
Länge har det hetat att SD är ett ungt parti och därmed har förståelig växtvärk. Men det har partiet fortfarande. I Västerbotten har SD gått från 13 till sammanlagt 33 fullmäktigeplatser. Men trots att många väljare lagt sin röst på partiet saknas det helt SD-representanter i Sorsele, Åsele och Norsjö.
I andra kommuner kan inte partiet besätta sina platser. I Bjurholm kommer en av tre mandat att stå tomma under de kommande fyra åren; fler om de sverigedemokrater som sitter där nu flyttar, lämnar eller blir uteslutna. I Lycksele står en av två stolar tomma. Därmed kommer många väljare att sakna representation.
Till SD i Västerbottens heder har partiet valt att gå fram med stängda listor. Därmed har deras brist på kandidater inte varit en möjlighet för andra politiska krafter att försöka kuppa sig in via SD:s försorg.
Ur ett liberalt, ideologiskt perspektiv är det inte ett problem att Sverigedemokraterna inte lockar människor som är beredda att representera partiets antiliberala politik. Däremot är det ett demokratiskt problem att stolar står tomma i diverse fullmäktigesalar under de kommande fyra åren.
Väljarna måste ta sin del av ansvaret framöver. Läktardemokrati, dit partier förvisas som inte har spelare på plan, försvagar parlamentarismen.
Csaba Bene Perlenberg