Vilken roll ska Svenska kyrkan ha och ta, i dag och i framtiden?
Räcker det med att vara en förkunnare av ordet, eller ska man även ta ett samhällsansvar som sträcker sig bortom söndagens kollekt, det vill säga att inte bara i ord utan också i handling stå på den svages sida och ta strid mot orättvisorna i samhället?
Sedan kyrkan och staten separerade år 2000 har det hänt en hel del. Det organisatoriska kan vi hoppa över, där är skilsmässan ännu inte fullbordad eftersom viss lagstiftning finns kvar, kyrkan har exempelvis behållit huvudmannaskapet för begravningsväsendet som regleras i Lagen om Svenska kyrkan. Det som hänt är i stället att flera av kyrkans företrädare höjt sin röst i samhällsdebatten, i nationella och internationella frågor.
Några viktiga hållpunkter: 2005 påskuppropet för en generösare flyktingpolitik, 2011 påskuppropet till stöd för dem som blivit utförsäkrade. Förre ärkebiskopen K G Hammar har kritiserats (och hyllats) för sin liberalteologiska linje, för sitt engagemang för homosexuellas rättigheter, han förespråkade också en bojkott av israeliska varor. Efterträdaren Anders Wejryd har till exempel tagit mycket tydlig ställning för att regeringen ska ta ett större ansvar för samernas framtid.
Det finns all anledning för en medlemsorganisation som Svenska kyrkan att göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Det är en röst med en hög hävdvunnen trovärdighet, en röst som faktiskt kan göra skillnad, om inte omedelbart så i varje fall i ett lite längre perspektiv. Att tona ner det samhälleliga engagemanget är att svika de som behöver hjälpen allra mest, de som är i behov av kyrkans omfattande sociala arbete. Kyrkan ska naturligtvis vara en kyrka, en förkunnare av ordet, men också en samhällsaktör. Kyrkan måste tillåta sig att vara betydligt mer än begravningar, bröllop, gudstjänster och andra förrättningar.
Samtidigt finns det all anledning för Svenska kyrkan att se över konsekvenserna av den ofullbordade skilsmässan. Så länge bodelningen mellan stat och kyrka inte är definitiv finns det alltid en risk att vad kyrkan säger kan uppfattas som varande statens budskap. Än mer problematiskt blir det när i princip samma partier (ibland under andra namn) som ställer upp i riksdags-, landstings- och kommunalval blir ansiktet utåt för Svenska kyrkans interna demokrati. Hur man än vänder och vrider på namnen är Socialdemokrater alltid Socialdemokrater, Centerpartister alltid Centerpartister. För trovärdigheten i kyrkans samhälleliga engagemang borde riksdagspartierna överhuvudtaget inte ha i kyrkofullmäktige att göra.
Svenska kyrkan kan välja mellan två vägar, att tala eller tiga, vilken väg som än väljs kommer det att finnas kritiker, interna såväl som externa. Förhoppningen är att kyrkan och kyrkans anställda hellre tar kritik för att vara en stark, oberoende och kritisk röst i samhällsdebatten än att kritiseras för att stryka beslutsfattarna medhårs, föredra att bli anklagade för att hellre sprida politisk propaganda än att se bort och tiga i församlingen. Svenska kyrkan kan inte vara antingen eller, man måste vara både och.