Vi skriver början av augusti 2003. Invigningen av Citykompaniet är bara någon vecka bort. Ett äldre par står på entréplan och blickar uppåt mot andra våningen. Plötsligt tar mannen till orda: Vad ska vi med allt detta till? Kvinnan som står bredvid nickar instämmande.
Naturligtvis behövs det varken köpcentra eller gallerior, de butiker och affärskedjor som vill etablera sig i Skellefteå hade kunnat göra det någon annanstans. Men nu är det samtidigt så att om man samlar x antal butiker inom ett begränsat område kan de dra nytta av varandras existens. Citykompaniet fyllde skalet med ett för väldigt många Skelleftebor intressant innehåll.
Det resonemanget går att flytta över på det planerade kulturhuset. Inte så att kulturen ska kommersialiseras. Vad det i stället handlar om är att fylla ett yttre skal med innehåll.
Biblioteket, Västerbottensteatern och konsthallarna är stora och viktiga kulturaktörer. De kan naturligtvis bidra till att fylla kulturhusskalet med innehåll. Men bakom den institutionaliserade kulturen finns en rad kulturföreningar – och inte minst fristående kulturaktörer.
Desto mer jag studerar Björn Masuhrs utredningar desto mer konfunderad blir jag. Han har gjort ett bra jobb, utifrån det uppdrag han fått av Skellefteås politiker, men den fråga som jag hela tiden ställt mig är: börjar man i rätt ända.
Om huvudsyftet är att biblioteket, Västerbottensteatern och konsthallarna ska få nya, större och mer ändamålsenliga lokaler är svaret ja.
Om man däremot vill att kulturlivet i Skellefteå ska växa, frodas och blomma, utanför den institutionella kulturen är svaret, i bästa fall, nja.
Bygg ett kulturhus, fyll det med dess huvudaktörer och sedan får vi se vad som får plats – och vad vi har råd med. Rätt eller fel, men lite så upplever jag att resonemanget har gått.
Frågan kvarstår: vad vill Skellefteå kommun och dess politiker innerst inne med kulturen – mer än att samla de institutionella aktörerna under samma tak. Vill man att den breda kulturen ska få ett uppsving räcker det inte med att bygga ett monument – i det här fallet ett kulturhus – över sig själva, sin politiska gärning och sin tid.
Investeringar går att försvara, ett kulturhus lär ju stå i minst 100 år. Mer pengar till själva kulturen är lättare ifrågasätta. Får kulturföreningen XYZ mer pengar kan de bjuda publiken på mer kultur. Men föreställningen är glömd några veckor senare. Det är kulturens dilemma. Byggnaderna är bestående, innehållet flyktigt. Kanske borde kommunens politiker stanna upp ett tag och fundera över hur saker och ting ska prioriteras.