Strålkastarna tänds, tv-kamerorna riktas mot bekymrade partiledare och partisekreterare som försöker hålla modet och skenet uppe.
Då är den bra att plocka fram, en av svensk politiks mest använda plattityder: ”Det är bara resultatet på valdagen som räknas.”
Självklart är det så. Det är rösterna på valdagen som räknas. Samtidigt är svensken i gemen förmodligen både trött och less på tomma och ointressanta kommentarer som ovan. Det kan lätt ge ett intryck av att partierna inte tar väljarnas åsikter och synpunkter på allvar mellan valen.
Så här borde det låta i stället: Vi hör vad väljarna säger. Nu behöver vi sätta oss ner, analysera vad vi gjort och inte gjort, vilka frågor som engagerar och hur vi på bästa sätt kan föra ut dem.
Med andra ord: Hur blir vi relevanta för väljarna? Det är en fråga som flera av riksdagens partier borde ta sig en ordentlig funderare på. Inte minst Liberalerna och Socialdemokraterna.
I tisdags kom den. Statistiska Centralbyråns stora novembermätning. Sverigedemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna går framåt, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet backar. SD som når sitt bästa resultat hittills tar främst väljare från KD, M och S, men även från V.
Noterbart I
Att grunddragen i det nya politiska landskapet består, i vissa fall förstärks. Partierna bakom Januariöverenskommelsen har det tufft.
Noterbart II
Sverigedemokraterna fortsätter att konkurrera med Moderaterna om att vara näst största parti. Den positionen är viktig i synen på vem som i praktiken uppfattas som oppositionsledare.
Noterbart III
När Håkan Juholt 2012 tvingades avgå som S-ledare hade Socialdemokraterna just fått 27,7 procent hos SCB. Med Stefan Löfven som partiledare landar S i dag på 26,3 procent. När Anna Kinberg Batra 2017 tvingades avgå som M-ledare hade Moderaterna 18,1 procent i SCB. Med Ulf Kristersson som partiledare landar M i dag på 18,3 procent i SCB. En uppgång sedan majmätningen.
Noterbart IV
Nu när Sverigedemokraterna går framåt, samtidigt som Socialdemokraterna backar, väger det jämt mellan M, KD och SD och de fyra partierna bakom Januariöverenskommelsen – om de får hjälp av Vänsterpartiet. Vilket inte alls är säkert med tanke på partiets höga svanshållning kring reformeringen av Arbetsförmedlingen.
Trösten är klen, men regeringsunderlaget är alltjämt större än oppositionen. 0,4 procentenheter för att vara exakt.
Om balansen mellan blocken är lika jämn även efter valet hösten 2020 kan Liberalerna räkna med en nyckelroll i regeringsbildningen. Om man själva klarar riksdagsspärren vill säga. Just nu ligger man och skvalpar runt, riskabelt nära fyra procent.
Nya partiledaren Nyamko Sabuni har ingen lätt uppgift, den är inte avundsvärd heller. Hon behöver snart sätta ner foten på allvar, berätta vad partiet vill, om man väljer vänster eller höger. Det riskerar att accentuera den interna splittringen. Om hon inte gör det, sätter ner foten alltså, kommer Liberalerna fortsatt att ses som svaga, splittrade och obeslutsamma.
Januariöverenskommelsen var tänkt att hålla Sverigedemokraterna borta från reellt politiskt inflytande. Det blev inte så. Snarare har SD stärkt sin position. Det är en riskabel utveckling när det SD-ledaren Jimmie Åkesson säger på måndag, säger de flesta andra partier på tisdag. Kom så leker vi följa John, nej förresten, vi leker följa Jimmie. Det är det som övriga partier ska sluta upp med.