Foto: Janerik Henriksson/TT
För inte så länge sedan var Miljöpartiet ett parti som frodades likt björkens löv om våren.
Men nu har löven vissnat och börjat falla av. Partiet har fullt sjå med att hålla sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Enligt Svensk väljaropinion – en sammanvägning av resultaten från en rad partisympatimätningar – får MP 4,6 procent. Internt har det stormat.
Miljöpartiet har sig självt att skylla. Att sätta sig i en regering tillsammans med Socialdemokraterna, ett parti som varit maktbärande i nära på eviga tider, vana att få som de vill, var dömt att misslyckas redan från början. Olyckskorparna i björken kraxade redan i lövsprickningen och har sedan dess haft all anledning att fortsätta.
Miljöpartiet är i dag ett parti utan inflytande, ett utslätat, profillöst parti som måste knyta näven i fickan, svälja förtreten och agera förnöjsamma knapptryckare åt statsminister Stefan Löfven (S).
Tonläget var initialt högt när det gällde Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, Vattenfalls brunkol, värdlandsavtalet med Nato, den familjesplittrande flyktingpolitiken och en hel del andra symbolladdade frågor.
Den gröna musen drömde om att ryta som ett lejon. Men det blev inte ens ett litet pip.
Hur tänkte egentligen Miljöpartiet?
Trodde de verkligen att de med sina 25 riksdagsmandat skulle få ha sina hjärtefrågor fredade. Trodde de verkligen att Socialdemokraterna med sina 113 mandat skulle ge mycket mer än en lillfingernagel i utbyte mot miljöpartistiskt understöd.
Det är inte konstigt att fyra riksdagsledamöter i protest inte längre deltar i riksdagsgruppens arbete, bland dem Jabar Amin från Umeå. Det konstiga är snarare att det inte är fler som gjort det.
Det är heller inte konstigt att Per Gahrton, Birger Schlaug, Lotta Hedström med flera tidigare MP-språkrör i en debattartikel i Dagens Nyheter kritiserar det vägval som dagens MP har gjort. Det konstiga är snarare att det dröjde så länge.
Det sägs att makten korrumperar, inte bara i pengar utan även i förhållningssätt. Se bara på Miljöpartiet. Där har den senaste ledningen, de båda språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin, plockat av sig de stickade koftorna och satt på sig kavajer och slipsar, klänningar och dräkter.
Problemet är bara att idealister, pacifister, miljökämpar och alla andra gräsrötter inte trivs i partiets nya kläd- och åsiktskod.
Det gör uppenbarligen inte väljarna heller …
Så vad ska Miljöpartiet göra?
Först och främst ta sig en funderare på om priset för några statsrådsposter inte blivit väl högt. Ett parti som MP gör sig betydligt bättre i opposition när kärnkraftsmotstånd inte strandar på effektskatt, när miljöengagemang inte behöver samsas med nya trafikleder, när idealister inte behöver solka ner sina händer på tvivelaktiga uppgörelser om brunkol, när pacifister kan odla sin beröringsskräck med Nato.
Och sedan svara på tiotusenkronorsfrågan: Vill vi odla partiets grundläggande värderingar utanför regeringen eller vara ett visionslöst i regeringsställning och vänta på nästa val med förhoppningen att lite fler än fyra av hundra röstande svenskar tycker att partiet är någonting att ha.