När börjar marken på allvar gunga under en ifrågasatt partiledare?
I det här fallet är det väl ungefär när socialdemokratiska journalistkolleger hör av sig och undrar hur länge jag tror att Jan Björklund kan sitta kvar, samtidigt som lokaltidningar börjar ringa runt till lokala partiföreträdare, ställa liknande frågor och får svaret att de gärna vill se en ny partiledare.
Sett till de parametrarna lär Jan Björklunds dagar som partiledare vara räknade.
Frågan om vem som ska leda Folkpartiet är förvisso intressant, men frågan om vilket politik partiet ska föra är intressantare. FP har vacklat. Mjuka paket har blivit hårdare. En omsorg om samhällets svagare grupper har ersatts av krav på hårdare tag och ständigt nya kravspecifikationer. Kravliberalismens stjärna har lyst allt kallare.
Folkpartiet har blivit ett parti som alltfler kommit att uppleva som ett högljutt enfrågeparti. Eller som en god vän till mig sa: Folkpartiet har blivit som ett dysfunktionellt billarm, som för en herrans oväsen vare sig det behövs eller inte. Lite överdrivet naturligtvis, men faktum är att kravliberalismen inte längre tycks vara en framkomlig väg för ett parti vars popularitet dalat i takt med de uteblivna resultaten i den svenska skolan.
Lika slarvigt som den förre M-ledaren Fredrik Reinfeldt använde sig av ordet massarbetslöshet i valrörelsen 2006 har Jan Björklund pratat om flumskolan. Initialt gick det att förklara bort uteblivna resultatförbättringar med att det tar tid för reformer att slå igenom. Men åren gick, lärarna fick bättre betalt, men elevernas kunskaper visade inga större plusvarianter. Trots att skolfrågan i undersökning efter undersökning rankades som valets viktigaste fråga flydde väljarna partiet.
Ta en skolpolitik som väljarna underkänt och kombinera den med ett katastrofalt valresultat, dalande opinionssiffror och Björklunds vägran att debattera partiets integrationspolitik med partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso och resultatet blir en ohållbar sits, inte bara för Jan Björklund utan även för partiet.
Folkpartiet behöver tänka på sin framtoning och sin framtid. De socialliberala frågorna måste få en betydligt mer framskjuten placering – oavsett om FP byter partiledare eller inte. I ett allt hårdare samhällsklimat behövs det partier (inte minst på den borgerliga sidan) som betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda utan att göra avkall på tron på och försvaret av marknadsekonomin och individens valfrihet.
Vad jag har svarat på frågorna om Jan Björklunds framtid som partiledare? Att jag har svårt att se honom sitta kvar över sommaren.