Alla jobb behövs.
Så heter det ofta i den politiska debatten. Det är lätt att ta till sig argumentet. Ett jobb ger inte bara försörjning. Det ger också en identitet och ett socialt sammanhang. Det gör att ett jobb, oavsett vilket, för det mesta är bättre än inget.
Därför brister en fundamental del av vår föreställning om vad som utmärker ett bra samhälle, när stora grupper får en svag, eller ingen, anknytning till arbetsmarknaden. Men nästan lika stark som tanken på jobbens betydelse, är idén att ett anständigt samhälle utmärks av att varje generation får det bättre än sin föräldrageneration.
I skärningspunkten mellan dessa ideal hamnar förslagen om fler låglönejobb. De har länge framförts som en metod för att sänka inträdeströsklarna till arbetsmarknaden, inte minst för unga. Den senaste tiden har de även kommit att lyftas fram som viktiga för att förbättra integrationen.
Det är rimligt att tänka sig att en större låglönesektor kan bidra till att fler får jobb snabbare. Samtidigt riskerar människor att fastna i jobb med låga löner och osäkra villkor. Den risken ökar dessutom i spåren av digitalisering och globalisering, som gör att många, även kvalificerade, jobb kan automatiseras eller flyttas till den plats i världen där de kan utföras till lägst kostnad.
Att göra klassresor uppåt har aldrig varit enkelt. Risken är dock att utvecklingen på arbetsmarknaden gör det som alltid varit svårt så gott som omöjligt.
Den utmaningen står i centrum för Bertil Ohlininstitutets nya antologi ”Inclusive Growth in Europe”, där forskare och debattörer resonerar kring hur det välstånd som digitaliseringen och globaliseringen för med sig kan komma alla till del, i form av både jobb och social rörlighet, mellan generationerna och över ett yrkesliv.
Utmaningen för politiken är dubbel. Dels måste framväxten av nya jobb stimuleras, exempelvis genom skattelättnader. Dels måste politiken hitta vägar för att se till så att möjligheten till social rörlighet uppåt blir en realitet, och inte bara en vacker paroll. Det handlar både om utbildnings- och omställningssatsningar, för att undvika att människor fastnar i låglönejobb, och om att se till så att villkoren i låglönebranscher är rimliga.
Att man i början av sitt yrkesliv har ett jobb som kanske både är tillfälligt och med låg lön framstår för de flesta som oproblematiskt. Men samtidigt finns förväntningen att en dag få det lika bra eller bättre än sina föräldrar, även när det gäller trygghet på jobbet och meningsfulla arbetsuppgifter. Det perspektivet får inte glömmas bort i arbetet med att göra trösklarna till det första jobbet lägre.
Svend Dahl